Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aktrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktRisen.
215
direkte transporteras från pannan till ens läppar i en sked,
skuren ur någon af urskogens granar.
Men tillbaka till Oxtorgsteatern. Den tre alnar djupa
salongen är försvarligt eklärerad. Huset är utsåldt, ty
»Eremiten eller Fadershjertat» gifves för andra gången.
Otåligt väntar man på ouvertyren, och publiken stampar.
Hvad är väl en teater utan en stampande publik? I
orkestern råder förvirring. Fiolen är stämd, flöjten utdragen
och proberad; men basfiolen, den stoiska basfiolen, står
tigande och, med stråken i kors öfver stallet, lik en
Napoleon, småleende åt en orolig verld. Anden, som skulle ge
lif åt den döda massan, konstnären, är borta.
»Hvar är basen?» ropar publiken med en mun.
»Hvar tusan är basen?» hviskas det innanför ridån,
likväl så att det höres utanför.
»Basen måste sitta på hembryggarstället här bredvid,»
hviskar en annan röst innanför.
»Gå efter den babianen!» hördes en annan stämma,
likaledes innanför ridån.
Och nu utträder från sidan af ridån den skådespelare,
som skulle utföra Eremitens roll, i full kostym och med
ett silfverskägg, som räckte långt ner på bröstet, skyndande
genom salongen ut på dörren för att hemta babianen.
Det dröjer fem minuter, det dröjer tio.
Stampningarna äro förskräckliga — skrik af flyende råttor höras
från golftiljorna. Slutligen blir det tyst i salongen, ty
genom den öppnade dörren kommer eremiten med förstördt
utseende. Det långa, vördnadsvärda skägget hade under
springandet blifvit borttappadt, och tumtjockt häftplåster
grinar i dess ställe mot åskådaren. Allas ögon vändas dock
på basen, en kort, tjock figur, med en näsa, som, inlagd i
sprit, skulle ha ’förvånat en vetenskaplig efterverld. Basen
skrider, om ej just med så säkra, åtminstone med stolta
steg till sin plats. Tystnaden är så djup, att man nästan
kan höra ett damkorns fall på fiolsträngen. Basen står nu
framför sitt instrument, betraktande det noga. Hastigt
vänder han sitt ansigte mot den väntande publiken och
ropar med förskräcklig stämma:
»FIvem af herrarne har varit så nedrig och snutit sig
på basfiolen?»
Vi hoppas, att läsarinnan är så nådig och ursäktar oss
för det vågade uttrycket, som vi för sanningens skull icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
