Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Telemak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
LILLA TELEMAK.
hvilken last otvifvelaktigt är den svåraste en stackars häst
kan råka ut för.
Anländ till Skönviks ståtliga herresäte, fick prosten
genast veta, att det ingalunda var någon fara med hennes
nåds helsa. Inom sig nu öfvertygad, att det ej kunde
vara fråga om någonting annat, än en kristlig äkta förening
emellan högärevördige herr prosten Jonas Holmlund och
Skönviks säteri, promenerade den gudsmannen med så stolta
steg, som elefantben kunna komma ut med, genom allén
och den stora trädgården, kastande på dem en blick som
tycktes säga: »Nästkommande år denna tiden skall denna
fördömda allé, förvandlad i brädstaplar, simma på
Vester-hafvets vågor och dessa flärdfulla trädgårdssängar bölja af
den skönaste timotej, så framt Herren förlänar mig helsa
och krafter.»
Dörrarna till grefvinnans kabinett uppslogos, och prosten
befann sig nu framför den stolta, förnäma damen, hvilken
satt till hälften lutande i den sidenbeklädda divanen med
trenne de allra sötaste små mopsar i sitt knä.
»Välkommen, min bästa herr prost!» helsade värdinnan
med en lätt vickning på hufvudet.
»Hennes nåd högvälborna fru enkefru grefvinna!»
komplimenterade prosten med tillhjelp af en fotskrapning,
som med ens gjorde den ståtliga turkiska mattan minst ett
tiotal år äldre.
»Var god och sitt, min bästa prost!» uppmanade
hennes nåd.
Vid hennes fötter stod en liten pall, och vår prost, som
på några gamla taflor, framställande scener ur Ludvig XIV:s
hof, sett hurusom de furstliga älskarne voro placerade vid
sina qvinliga favoriters fötter, hade helt säkert, i likhet
med dem, slagit ner sin väldiga gestalt på den lilla näpna
pallen, så framt han ej i tid insett hur fysiskt omöjlig en
dylik rörelse skulle vara för honom, äfven om det gällt en
fyrdubbelt så stor egendom som Skönviks säteri.
Han tog derför visligen sin plats på den närmast
divanen befintliga stolen.
»Ni får ursäkta mig för det jag besvärat er,» började
derefter grefvinnan, »men det angår en familjeangelägenhet,
vigtig för oss båda.»
Prosten kände sitt hjerta svälla af en namnlös
förtjusning, och grefvinnan behöfde visst icke be honom om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
