Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Telemak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLA Ti5lEMAK.
Hl
dragare i morgon för ätt köra upp en liten odling, som
jag har vid Alnästorpet, ty mina äro upptagna för andra
nödvändiga körslor?. .. Tack för det. . . Adjö med er och
glöm inte bort Skönvik!»
Prosten bockade sig och gick. Hans inre var svära
beklämdt. Ej nog dermed, att hans egna förhoppningar
med ens störtat tillsammans; han hade äfven bidragit till
sin egen sons olycka. Om hans son i sitt gifte med fröken
Clementine blifvit egare till Skönvik, och om han under
detta sitt äktenskap med döden afgått, ty ungt folk har
mycket lättare för att dö än gammalt, så hade ju till
honom, sonens laglige arfvinge, naturligtvis öfverflyttats
åtminstone hälften af denna härliga egendom, som han nu
lemnade bakom sig, och hvars lunder och trädgårdshäckar
med ett visst triumferande hånlöje hviskade honom sitt
farväl. Ah, det var förfärligt!
Och mamsell Haglund se’n ■— prosten skallrade
tänderna vid blotta tanken på henne. Och hans dragare
se’n — prosten måste stödja sig mot ett träd för att ej
digna till marken vid blotta föreställningen af deras
promenader i en annans arbete och dertill på sådana egor,
på hvilka numera ingen välsignelse kunde knoppas och
blomma.
När prosten hemkommit, kallade han in Märtha och
lexade rätt duktigt upp henne för det hon använde hela
sin tid på spådom och signerier. Slutligen befalde han
henne koka fläderte, hvarefter han lade sig, och sedan han
intagit ett kamfertspulver och druckit några koppar af
ifrågavarande te, insomnade den andlige mannen; men
hans sömn afbröts oupphörligt af feberartade, förskräckliga
drömmar.
Och ned sjönk dagens sol bakom Skönviks skogar och
vattendrag, och månen blänkte fram genom molnens tunna
förhängen, skådande mildrikt ned öfver herrgårdens stolta
byggnad och gjutande sin magiska glans öfver den lilla
ån, som framlekte sin evigt jollrande barndom emellan
trädgårdens törnroshäckar.
På den lilla gröna bron, som öfver den glittrande ån
sträckte sina spensliga former, syntes tvänne personer,
samtalande med hvarandra.
Taflor och berättelser. III.
16-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
