Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den broderade plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö04
t)ën béodeéadé planbokeij.
att man ej, åtminstone inom ett ars förlopp, vill sitta på
gäldstugan, blir man snart hans offer.
En gång uppdragen på slagtarbänken, släppes man ej
ned, förrän ullen är afklippt och blodet uttappadt och man
slutligen finner sig störtad midt i eländets afgrund.
På god väg att komma derhän var den stackars Axel
Linder, en ung, förhoppningsfull extra ordinarie notarie med
fördelaktigt utseende, godt hufvud, redbart hjerta, men med
en mun, som icke ännu lärt sig den stora konsten att rätta
sig efter matsäcken.
Dyster till sinnes, gick han tidigt en morgon sommaren
1846 ut från sin bostad i staden. Sedan han i trappan
noga lyssnat efter om några bekanta steg nedanför kunde
förnimmas och hans ögon spejande farit öfver gatan utanför
porten för att göra sig förvissad att inga herrar med stora
pappersluntor i fickorna väntade honom, tog han ut stegen
och styrde kosan till Carl den trettondes torg.
Det var en skön sommarmorgon, och många
brunnsgäster funnos på det vackra torget.
Vår notarie slog sig ner i det lilla konditoriet derstädes
vid en kopp kaffe, läppjade derpå, tände en cigarr, ögnade
på gårdagens Aftonblad och lät sin blick då och då förstulet
sväfva ut öfver de eleganta varelser, som sökte lif och helsa
ur professor Mosanders apparater.
Alla menniskor föreföllo honom så lyckliga, och han
tänkte med bäfvan på sitt eget öde. Hvem visste så noga,
om ej samma sol, som smyckade torgets alléer och
förskönade färgerna i damernas klädningar, innan aftonen skulle
finna honom bakom gallerna i huset nummer sjuttiofyra
vid Hornsgatan?
Hans oro ökades Han steg upp, liqviderade och begaf
sig med cigarrstumpen i munnen in i vestra alléen, der han
snart tog plats på ett säte och stirrade tankfull framför sig.
Bekymret öfver de olycksaliga finanserna jagade svettdroppar
fram på hans bleka panna, och han framtog derför sin
näsduk för att aftorka dem.
Näsduken var en ostindisk duk af yppersta slag, stor
och rikt försedd med de bjertaste färger. Han svängde den
några hvarf öfver sitt ansigte och lät den sedan falla ner
på knäskålarna, under det han gömde sina ögon i sin venstra
hand för att, såsom han inbillade sig, kunna grubbla desto
mera ostörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
