Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den broderade plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRODERADE PLÅNBOKEN.
271
»Tack för likpsalmen, bror! . . . Jag hoppas likväl snart
få fira min uppståndelse ... Adjö med dig . . . uträtta nu
ditt ärende och tig med begrafningen!»
Derefter svängde sig Linder om och skyndade med
stora steg ur alléen. Hans följeslagare följde honom med
ben, som den flitiga öfningen gjort outtröttliga.
Hammar kastade en dyster blick efter sin kamrat och
begaf sig derefter in i brunnssalongen.
Fru Stifvern och hennes dotter sutto på ett gungbräde,
omgifna af en skara eleganta damer och kavaljerer, hvilka
senare bäddade kring henne en verklig rosenbädd af de
skönaste fraser.
Hammar banade sig väg genom den lysande skaran och
gjorde, framräckande plånboken, en djup bugning för den
sköna damen.
»Min vän notarien Linder,» sade han »ber om sin
ödmjuka helsning och öfverlemnar genom mig denna
plånbok, som frun säkert tappat under promenaden på torget.»
En stark purpur flammade öfver de ädla anletsdragen,
i det hon mottog plånboken.
»Jag får på det förbindligaste tacka,» stammade hon;
»men hvar är herr notarien Linder, att jag äfven för honom
får uttrycka min erkänsla?»
»Ty värr fick han inte tillfälle att sjelf presentera den
hittade skatten, emedan ett högst angeläget göromål påkallade
hans närvaro på annat ställe ... derför bad han mig att. ..»
»Ack, min Gud!» utbrast hon i en ton så dyster, att
den väckte de kringståendes uppmärksamhet; »han
aflägsnade sig, sade ni. . . han gick bort!... Men ... var han
ensam, när han gick?. .. Förlåt mig, min herre!.. . Men
jag måste veta om han var ensam.»
»Ensam?» mumlade Hammar mycket förlägen, dock
mera å sin väns vägnar än å sina egna; »ensam, min
fru?.. . Er ödmjuka tjenare var den siste som talade med
honom.»
»Men var det inga andra?» inföll hon med häftighet;
»var det inga andra som åtföljde honom?»
!>J°) )ag tror väl, att det var några.. . några bekanta,
som väntade på honom och med hvilka han . . . han måste
göra sällskap.»
»Ha, jag inser nu allt... den olycklige! ... Det var
mycket hederligt handladt... men ... men mycket illa
gjordt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
