Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vasaorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lura dig, syster lilla, det der är omöjligt; förr kan en rå
oxhud i nödens stund duga till kungamantel, än en sådan
garfvare, som hennes Anders, till vasariddare.»
»Slägt och vänner äro alltid värst,» svarade irun stolt
i sin öfvertygelse; »det är som jag säger. Stadstjenaren var
hos oss i middags med utnämningen. Min man, som alltid
är så tarflig och beskedlig, blygdes för den stora äran, blef
riktigt orolig och tog icke emot diplomet. Derför har jag
kommit hit för att bedja mina kära slägtingar hjelpa mig,
i synnerhet farbror, som är den äldste och anseddaste, att
öfvertala Anders att ta emot den kungliga utmärkelsen.
Den växer inte på trän den, minsann.»
»Om den just inte växer på trän,» svarade gubben,
»så frodas den åtminstone på rätt många sådana.»
Gubbens hustru och systrar förenade sig med fru Lovisa
i att kringklappa gubben för att få honom till talman i
saken.
Gubben lät dem smeka och krusa en stund. Slutligen
satte han sig, tog fram sin snusdosa och försåg sig med
några väldiga prisar; derpå sade han småleende:
»Hör nu på, flickor,» — vackra flickor, tre voro nära
sjuttio år, — »ni ska få veta, hur det hänger ihop; jag
skildes nyss från Anders.»
»Nå, hvad sade han? Han tager väl emot och tackar
underdånigast? Han är nog glad, fast han blef häpen i
början öfver den stora lyckan 1» skreko alla på en gång.
»Lycka efter förtjenst! Vänta tills jag får tala till
punkt. Anders fick verkligen ett vigtigt papper.»
»Nå, hvad var det jag sa’?» utbrast fru Lovisa segerglad.
»Ja, men det var en lagsökning på tiotusen riksdaler
riksmynt, och så mycket penningar fås ej ihop i hela vår
stad i denna stund. Men han ville icke oroa lilla frun,
hon har så länge suckat efter vasaorden åt sin man, hon
har nu fått lefva i hoppet derom en half dag. Och all
vår fröjd består i hoppet, fastän alla våra tokiga
förhoppningar slå fel. Så är det, jaha! Och för resten är
det mera hedrande att mottaga en förlust, som man
förtjenar, än en belöning, som man ej är värd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
