Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalkonsteken, champignonen och ostronen äro deremot utsökt
välkomna äfven för den senaste ålder. De fleste rika eller
förnäma gubbar äta ihjel sig, offrande sig på sistone för
Ceres, sedan de förut offrat åt Olympens alla möjliga
gudomligheter. Men Bacchus är alla åldrars vän, utan afseende
på stånd och vilkor. Bacchus stöter sitt glas med vin mot
dödens timglas, och benrangelsmannen är strax mutad —
»Vin fördrifver galla,
Gikt, kolik, podager.
Vinet botar alla,
Blott god dos man tager.»
Nog af, hur länge mor Stina smuttade på portvinskruset,
började hon slutligen ånyo nicka, men icke mera
med öppna ögon. Hon hade somnat in, men leendet, som
spelade kring hennes tunna läppar, röjde de skönaste
drömmar. Säkert såg hon sig som ung flicka ännu en
gång dansa på logen eller gräsvallen, omflätad af den raske
ungersvennens armar, eller också uppfångade hon i ett enda
notvarp saltsjöns alla abborrar med fjäll af guld och
ädelstenar till ögon.
Katten hade under tiden länsat en strömmingstallrik,
ty kattor tycka företrädesvis om stekt strömming. Huruvida
han fäste någon uppmärksamhet vid gummans hvila under
vingudens fana, kan ej så noga bestämmas, ty han blundade
merendels för sin matmors svagheter; men säkert är, att
hans uppmärksamhet esomoftast vändes mot dörren till
förstugan.
Visserligen nalkades han en tallrik, hvarpå några tunna
skifvor oxstek utbredde sig; men hastigt, stannade han på
halfva vägen och vände ånyo sitt förståndiga anlete mot
dörren. Derunder höjde han på ryggen och spann rätt
flitigt. Kattor spinna aldrig för roskull.
En gång närmade han sig med största varsamhet den
sofvandes ansigte och slickade dess haka, liksom han velat
väcka sin beskedliga matmor; men gumman, i detta
ögonblick säkert sväfvande i himmelen, kunde icke hafva ögon
för någonting på jorden, icke ens för sin bäste vän.
Slutligen förlorande tålamodet, tog katten ett skutt från
bordet ned på golfvet och tassade till dörren, mot hvilken
han flere gånger gnuggade sin nos. Kanske ville han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:40 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/banditen/0035.html
