Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och sedan?»
»Går du att göra det största offer, någon dödlig gjort
före dig ... Du skyndar att hämnas dens död, som du i
lifvet mest hatade bland alla ... Ha, Bruno! Du skall blifva
stor, blifva en hjelte i Annas ögon!»
»Och sedan, Anna, sedan?» ropade Bruno, under det
branden på hans kinder genomträngde natten.
»Sedan,» svarade Anna, »när du fullbordat det verk,
jag från denna stund anförtror i dina händer, sedan, du
broder af min stam, är den hämnades älskarinna —
hämnarens. »
»Hon är då min, min!» jublade den vilde jägaren och
tryckte begge händerna mot sitt våldsamt arbetande, af
lössläppta passioner bestormade bröst.
»Bof!» mumlade Anna för sig sjelf; »de kulor,
hvarmed du sargat min älsklings lik, skola, som skyhöga fjell,
falla öfver ditt eget hufvud tillbaka! ... Den brinnande
facklan, jag kastar in i rishögarne, skall varda till aska,
liksom de! ... Jag har dig fast, niding! Och lättare sliter
du hjertat ur eget bröst, än du sliter dig från mig! ...»
Derefter vände hon sitt ansigte mot Bruno och såg på
honom med en blick af sådan tjusande allmakt, att denne
ovilkorligen böjde sina knän mot jorden.
Men om han sett denna blick, när den vände sig bort,
återtagande sitt innersta uttryck, då hade i sanning både
sedelförfalskaren fått hänga qvar vid sin snara och dennes
efterlemnade älskarinna icke utlagt några snaror mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
