Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud vete emellertid, huru länge den olycklige grefven
skulle hafva legat på det sättet, kanske till dess döden
öfverraskat honom, så framt icke surrandet af en liten mygga
hade kallat honom till medvetandet af sig sjelf och sireniskt
lockat honom från döden till lifvet.
Den lilla myggan flydde undan den kyliga vinden,
tagande vägen genom det upplåtna fönstret in i grefvens
kabinett, der det förmodligen tycktes myggan godt att vara,
ty hon surrade så gladt och vackert i sin rena oskuld, visst
icke anande, att lidandet och sorgen herskade i det
praktfulla rummet.
Myggan dansade en stund på fönsterrutan, hvarefter
hon begaf sig längre in i kabinettet. Djur hylla sig i
allmänhet till menniskan, och myggorna göra det i synnerhet.
Derför var det naturligt, att den lilla myggan, kanske äfven
vägledd af innerligare sympatier, skulle styra kosan till den
granna soffan. Hon beundrade visserligen den elegante
fracken af modernaste snitt, hvilken omslöt den liggande
gestalten, ty hon for några hvarf fram och tillbaka öfver
dennes rygg; men, större vän af naturen än af konsten,
sväfvade hon slutligen fram öfver grefvens nacke, hvars
yfviga, svarta hår företrädesvis tycktes vara i den objudna
lilla gästens smak.
Grefvens hufvud, i detta ögonblick helt och hållet
fördystradt och förmörkadt, hade likväl en ljus fläck, snarlik
»första kvarteret» i almanackan. Huruvida något
månskensartadt svärmeri i denna stund bemäktigade sig vår lilla mygga,
veta vi icke; nog af, hon blickade betagen ned på denna
fria och öppna plats, surrande så mildt och melodiskt.
Grefven, hvars ögon visserligen redan förnummit
myggans glada surr, kunde länge icke begripa, hur det var
möjligt, att någon lefvande varelse förmådde hysa glädje,
och lycka på denna olycksdag. Slutligen föreföll det honom,
som började myggans sång småningom gå in i mera
känslofulla och vemodiga tonarter. Detta öfverensstämde också
bättre med grefvens sinnesförfattning, och han beundrade
den lilla myggan, som så väl förstod att närma sig hans
innersta tankar.
Myggan, liksom hade hon vetat hur välkommen hon
vore, närmade sig också ganska riktigt tankarnes hem och,
förmodligen i afsigt att slippa in i det allraheligaste, satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
