Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Här, herr assessor,» svarade gevaldigern, tagande
koppen från byråskifvan och lemnande den till läkaren;
»man måtte väl inte ha gifvit galet på apoteket.»
Läkaren förde koppen nära till ljuset och betraktade
det obetydliga qvantum, som ännu fanns qvar deruti.
Derefter tog han en penna och rörde med fjädern på bottnen.
Om den af sin sorg öfverväldigade enklingen icke
oaflåtligen haft sina ögon hvilande på den aflidna makan,
så skulle han hafva förvånats öfver de besynnerliga blickar,
hvarmed läkaren synade återstoden af dekokten dels på
bottnen af koppen och dels på pennfjädern, hvilken han
doppat deruti och flere gånger förde till näsan.
Icke heller väckte det gevaldigerns uppmärksamhet, att
läkaren omlindade koppen med ett pappersark oth förvarade
jemväl på enahanda sätt den begagnade pennan.
Albert följde visserligen med ögonen läkarens rörelser,
men deras betydelse förstod han icke. Kanske trodde han
sig i läkarens högtidliga miner och åtbörder skönja
möjligheten af den älskade moderns uppväckande från de döda.
Fotsteg och röster af flere personer hördes utifrån
köket.
Dörren öppnades, och trenne karlar inträdde, i hvilka
Kron igenkände en af sina embetsbröder, gevaldigern Ek i
Jakobstrakten och två polisbetjenter från samma trakt.
Kron uppsteg och gick dem till mötes.
»Välkommen bror!» helsade han, bjudande handen åt
Ek; »det är ändå en tröst i bedröfvelsen.»
»Visserligen, visserligen,» sade gevaldiger Ek, icke
utan förlägenhet.
»Här är sorg och elände för ett helt lif,» fortfor Kron;
»tack för ert deltagande, go’ vänner!»
»Visserligen ... ingenting att tacka för,» genmälde Ek,
tuggande på naglarne.
»Men hur fick du så snart veta min olycka, min
hedersvän?» frågade Kron, tryckande med värma sin
embetsbroders hand; »hur fick du veta den, bror?»
»Åh, bevars, man kan ha fint väderkorn, fast man inte
heter Kron,» svarade Ek.
»Det var hederligt af dig och af er äfven,» förklarade
Kron, tryckande de öfriges händer.
»Såå,» mumlade Ek; »ena stunden tycker man si och
andra stunden tycker man så.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
