Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne herre hade svart hår, upplagdt i de vackraste
lockar, jemte svarta, glänsande polisonger och mustascher
samt en växt och hållning för öfrigt, som skulle hafva
anstått hvilken centaur som helst vid vårt präktiga hästgarde.
Kanske skulle han, detta allt oaktadt, likväl icke ha väckt
så mycken uppmärksamhet, ty Stockholm har visst ingen
brist på unga gentila herrar, med eller utan mustascher,
hvilka dagen igenom drifva kring på gator och torg, så
framt han icke varit försedd med ovanligt stora glasögon
med breda guldbågar, hvilka stucko i ögat på allmogen,
som visserligen har godt förråd på träsaker, men desto
större brist på silfver och guld.
De öfriga mjölkbuden brydde mycket mor Stina för
den unge officeren, och sjelf var hon på det högsta
förlägen öfver den eröfring hon tycktes hafva gjort på gamla
dagar.
Äfven denna förmiddag såg man den lysande
Martis-sonen på torget, och guldglasögonen blixtrade så frestande
mot solen.
Mor Stina hade sålt mjölken och uppsteg i sin kärra,
hvilken derefter sattes i rörelse, styrande kosan uppför
Holländargatan, för att vika af in i någon af de gränder,
som leda till Roslagstull, den genaste hemvägen.
Som vanligt, satte sig äfven vår lysande militär i
rörelse, följande efter kärran och slående sig dervid på
benet med det allra som nättaste ridspö, såsom unga sprättar
alltid bruka, när de icke ha sin lycklige häst att traktera.
Gumman såg sig om och upptäckte nu, liksom dagarne
förut, samme elegante riddare.
»Ptro!» ropade hon, och detta välkomna ord gick ej
förloradt för mjölkhästen.
Men det var för märkvärdigt! När hästen stannade,
stannade också officeren, utan att göra minsta min af att
vilja närma sig kärran och den deruppå tronande
sjuttioåriga sköna. Var det en älskare, så var det åtminstone en
af de blygsammaste, i trots af mustascherna, en sådan en,
som har nog af den älskades skugga för att lefva och vara
lycklig.
Gumman, sålunda bedragen i sitt hopp, gaf sin häst en
snärt af piskan, denna utan tvifvel kraftfullare än vanligt,
ty hästen började till och med trafva, ett svagt minne af
forna lifligare dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
