Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack, Julia skulle kunna gifva er allt och ändå bittert gråta
för det hon hade så litet att gifva.
Albert, ni är mig dyrbar — jag ville äfven vara dyrbar
för er.
Julia.»
Detta bref genomläste Albert Kron nio gånger, ehuru
han efter den första nästan kunde det utantill. Han skulle
just börja med den tionde, då —
»Sa’ du, sa’ du, att hästen min är en kamel, sa’ du!»
hördes icke långt från den lycklige brefläsaren en hes röst.
»Inte hästen din, utan du är en kamel, hör du!»
svarade en annan lika vacker stämma.
»Jag ska, fan halstra mig, ge dig för kamel jag du!»
skrek den förre.
»Och hör du, efter du är en kamel du, så ska du ha
dig knöl på ryggen, hör du!» genmälde den senare.
På detta sätt väckt ur sina drömmar, hof bokhållaren
upp sina ögon och såg helt nära trappan, hvarpå han sjelf
satt, tvänne åkardrängar, hvilka, hållande hvarandra i håret
med venstra handen, dunkade på hvarandras kindben med
den högra, under det att deras magra, utsvultna och
tröttkörda hästar betade på den torftiga gräsvallen framför
bränneriet, utan att synas besvärade af hvarken
schäs-skalmarne eller betslen.
»Hvarför slåss ni, karlar?» ropade Albert till de kämpande.
»Det rör ingen ... låt oss vara i fred, herre!» svarade
den ene åkardrängen, bultande på sin kamrat af alla krafter.
»Hvad har ni här att göra?» fortfor bokhållaren.
»Angår ingen ... vi ä’ bara ute för att roa oss litet,»
svarade den andre, i det han klöste skinnet från
motståndarens näsa.
Bokhållaren stoppade hos sig brefvet, sprang utför
trappan och ryckte de begge kämparne ur hvarandras armar,
hvarefter han slängde dem ifrån sig, så att de kastades
mot gräsvallen på några famnars afstånd från hvarandra.
Begge voro dock snart på benen igen och lagade sig
till att gemensamt anfalla störaren af deras fred och nöje.
»Smakar skjutsen er, efter ni vill åka en gång till?»
ropade den unge mannen, fattande begge vid halsen och
ruskande dem; »men som ni nu ä’ lika goda kålsupare, så
kan ni just ta hvarandra i famn som vänner och ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
