Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarandra en försoningskyss ... så der ja ... en gång till ...
så ja.»
Det gick så till med försoningskyssarne, att bokhållaren
förde begges ansigten till hvarandra och det i tvänne
kraftfulla repriser.
»Jo, ni ser hyggliga ut, ni!» komplimenterade Kron;
»tvätta af blodet från era ansigten och gå in i bränneriet,
så får ni er hvardera en sup, men med det uttryckliga
vilkor, att ni inte för något oljud vidare här på gården!»
Hvad försoningskyssen icke förmådde, verkade nu det
annars så orostiftande bränvinet. De sågo vänligt på
hvarandra och bugade sig höfligt för den som nyss kastat dem
till marken.
»Hvilka ha ni skjutsat ut?» frågade bokhållaren.
»Två officerare, nådig patron!» svarade den ene.
»Hvad heta de?»
»Känner det inte, nådig patron!» svarade den andre.
»Tag betslet ur mun på krakarne era,» befalde
bokhållaren, »och led dem till renen derborta, så finns det bättre
bete ... se, hur tömmarne snott sig kring benen på dem ...
det är under att de inte redan brutit sönder skalmarne ...
men de arma kreaturen ha bättre förstånd än ni.»
»Det förstås det,» medgaf den ene.
»Men så är det också vi som uppfostra dem, nådig
patron,» tillade den andre.
Sedan bokhållaren öfvertygat sig om, att hans befallning
rörande hästarne blifvit åtlydd och han tillsagt en af
bränneri-drängarne att gifva åkarne hvar sin sup, lemnade han
stället och tog vägen till skogstorpet, förmodligen för att
frambära den sköna brefskrifverskans helsning till mor Stina.
Aftonen var härlig. Solen strödde ut sitt guld öfver
gräset och vinden sjöng i trädens kronor. Men ynglingen
hade hvarken öga eller öra för naturens rika behag.
Han gick med Julias bref i handen och med ögonen
oaflåtligen fästa vid de heliga raderna, hvilka han läste och
åter läste.
I dem såg han ett guld, rikare än solens, i dem hörde
han en sång, ljufvare än vestans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
