Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är jag,» fortfor den darrande stämman, »inspektor
Kron.»
Den linhårige frånsköt rigeln och drog sig derefter
långsamt några steg tillbaka in i stugan, med händerna i fickorna
och blicken oaflåtligen fäst på dörren, liksom vore den
inträdande en fruktansvärd fiende.
Men var det en fiende, han som nu visade sig på
tröskeln, så såg han åtminstone icke fruktansvärd ut. Den
eljest så kraftfulle unge mannen tycktes ej mer vara
densamme. Ögonen voro till hälften slutna, hakan lutande mot
bröstet och armarne maktlöst hängande nedåt sidorna.
»Ni har med mordbrand förhärjat min faders egendom
och med gift afdagatagit min mor,» sade Albert knappast
hörbart; »nu har ni äfven förkrossat mitt hjerta för tid och
evighet ... Är ni nu nöjd?»
Den linhåriges blick, som, i början mörk och
genomträngande, hvilat på den unge mannen, ljusnade allt mer.
»Ni har jagat ert oskyldiga barn ur landet,» fortfor
Albert, dignande ned på en stol med handen öfver pannan
och ögonen; »och så länge ni lefver, skall hon icke återse
den jord, hvarpå hon föddes ... kanske aldrig, ty hon reste
med döden i hjertat ... Ni har förstört denna ädla flickas
framtid ... Är ni nu nöjd?»
Den linhårige sänkte sina ögon mot golfvet, synbarligen
något skakad.
»Innan hon reste,» återtog Kron, »bad hon mig besöka
er, icke för att be er om medlidande och barmhertighet för
sig sjelf, ty hvartill gagnar väl dufvans bön i det ögonblick
hon förblöder i roffågelns klor ... men hon ber er tänka
på de qval, som en gång skola förbittra edra sista stunder
och sedan med mångdubblad fasa följa er till en annan
verld ... hon ber er ...»
Kron tystnade. Det tycktes som hade sorgen lagt hans
tunga i bojor.
Den linhårige höll sina ögon fortfarande riktade mot
golfvet.
»Och likväl skulle ni ännu kunna försona mycket af
det onda ni gjort,» började ånyo Albert; »ett enda ord af
er, och er oskyldiga dotter, älskad af alla, utom af sin egen
mor, skulle återvända till den lycka, hon tror sig kunna
finna vid en redlig mans sida ... och denne man, hvars
barndom ni förgiftat, skulle förena sina böner med hennes
för att nedkalla himmelens nåd för er!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
