Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sin makes knä och lindande om hans hals sina runda
armar.
»Men ... men är det inte för svalt att sitta längre
ute?» stammade brudgummen, oaktadt han säkert aldrig
tillförene känt sig så varm som nu.
»Ja, låtom oss gå in!» svarade bruden, i det hon
sakta gled ur hans knä.
Arm i arm gingo de unga tu tätt utmed baksidan af
prestgårdsbyggningen, hvarintill trädgården slöt sig.
Vid ett ställe mellan trenne från hvarandra något skilda
häckar syntes den oroligt glittrande elfven.
Julia stannade, pekande ditåt.
»Se, min vän,» sade hon, »allt efter som månen
fortskrider på himlahvalfvet, försvinna de vilda skuggorna af
bergen i elfvens vatten och lemna rum åt de leende bilderna
af strandens ängar och fält!... O, hvar ilar nu och
försvinner skuggan af henne, den arma, den förvillade? ... Nej,»
återtog hon efter en stunds tystnad, »borde jag väl befrämja
det ondas seger, derför att det uppträdde under en moders
gestalt! ... Kunde jag väl åt mörkrets makter offra tvänne
oskyldiga varelsers lycka! ... Nej, jag borde det inte, kunde
det inte.»
»Men när hon en dag får veta af vår förening,»
yttrade Albert, »och när hon börjar inse, att mitt lidande,
hvaråt hon log och hvaröfver hon triumferade, när jag sist
talade med henne, endast var låtsadt och blott en roll för
att derigenom väcka hennes deltagande och ånger, eller, om
detta försök att dölja våra spår för hennes hämdlystna öga
misslyckades ... när hon nu får veta allt detta? ...»
»Hon skall rasa för det att hennes hämd icke lyckades!»
inföll Julia; »men kanske skall hon också, sedan hon funnit,
att allt hennes trots och alla hennes bemödanden varit
förgäfves, inse att det är en högre vilja som gäckat hennes
och att det goda ändå alltid segrar till slut ... Då, jag
hoppas det så gerna, skall hennes hårda hjerta mjukna och
den mörka oron i hennes själ lägga sig ... Klara, väna
måne, skrid öfver henne såsom du nu skrider öfver elfven
der! ... Vandra så, att de vilda skuggorna försvinna för att
lemna rum åt milda, leende bilder!»
De älskande hade försvunnit ur trädgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
