Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den fule är ingen beundrare af skönheten, och den
lytte är ingen vän af plastiken. Så ungefär bedömer äfven
den fattige den rike. Den förre fick intet, på det den
senare skulle få allt. Idel orättvisa, idel inkräktning på en
annans bekostnad.
»Och ändå,» återtog det unga fruntimret för sig sjelf,
»har denne kanske en mor, som han kan älska och af
hvilken han älskas tillbaka.»
Deruti skulle krymplingen hafva instämt och funnit
en rik ersättning, om han vetat, hvad som föregick i den
andras innersta. Emellertid log han så godt åt solstrålen,
hvilken i detsamma från ett brutet moln sköt ned öfver
hans hufvud.
Solens stråle föll äfven öfver den sköna damen; men
hon log icke, ty i denna stund var sorgen i hennes hjerta
starkare än strålen från himmelen.
Snart befann sig den främmande inom dårhusets tröskel,
inom hemmet för mensklighetens djupaste elände.
På denna tröskel sätter det nittonde århundradets
nyfikenhet ofta sin fot; men spåren efter det nittonde
århundradets filantropi söker man der fåfängt. Den synes
helt och hållet ha förvillat sig inom fångelsemurarne, brottets
tvungna bostad, liksom funnes för menniskokärleken intet
annat, dess deltagande värdigt mål än det lidande, som
flutit ur brottets svarta källa.
Det är visserligen vackert att af den lagförde och
straffade förbrytaren söka göra en god och nyttig
samhällsmedlem; men det skulle icke heller misskläda filantropen,
om han hade någon tanke eller känsla öfrig för de varelser,
som fruktlöst luta sina brinnande hjessor mot dårhuscellens
kyliga vägg och fåfängt skrika ut sina brinnande qval genom
klippfasta murar. Äfven mången af desse skulle medelst
en mildare och omsorgsfullare behandling kunna förbättras
och återskänkas det samhälle, hvarutur de blifvit jagade
oftast mer af olyckan än af egen förskyllan.
Men för detta ändamål har ännu ingen »skyddsförening»
bildat sig, och Stockholms stad, bildningens medelpunkt och
filantropiens hufvudsäte i vårt land, rodnar icke för att vägg
i vägg med sig hafva en så illa organiserad tillflyktsort
för den skuldlösa olyckan, som Danviks dårhus med skäl
anses vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
