Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Han kunde inte komma ifrån ... jag måste resa ensam
till Stockholm ... Hennes rum är ju i den här mörka
korridoren?»
»Nej, vi måste upp en trappa till ... Här bodde hon
när hon var som värst ... Den stackarn har lidit grufligt ...
mitt hjerta vill brista, när jag tänker derpå ... Den här
trappan är det, söta fru!»
De begge fruarna passerade trappan och befunno sig i
en annan korridor, något ljusare än den nedre.
Längst bort öppnades dörren till ett rum, hvarutur
trädde en äldre prestman.
»Nå, herr kyrkoherde?» frågade förestånderskan.
»Hon talade länge och redigt,» svarade kyrkoherden;
»men detta har alldeles medtagit den svaga återstoden af
hennes krafter ... hon har snart lidit slut ... Det var en
stor synderska, men en mer ångerfull bekännelse har jag
sällan mottagit och ...»
Den unga frun störtade fram i korridoren och skyndade
in i samma rum, som kyrkoherden nyss lemnat.
Förestånderskan följde henne.
Den kammare, hvari de nu inträdt, var ljus och så
snygg som omständigheterna medgåfvo. I bakgrunden stod
en säng, på hvars örngott syntes ett förtärdt ansigte, hvars
öfversta del ända ned till ögonbrynen var omlindad med
en hvit duk.
Den unga frun pekade på denna duk med en frågande
blick på förestånderskan.
»Förliden jul,» upplyste denna, »ryckte hon hvart
hårstrå från sitt hufvud, och sedan dess har hela hennes
nacke varit ett enda sår; men doktorn påstår, att detta
inverkat fördelaktigt på hennes själsförmögenheter. ..
Obeskrifliga äro de smärtor, som detta sår tillskyndat henne.»
Den unga damen böjde sig öfver den döende, hvars
ögon voro tillslutna.
»Det är Julia!» sade hon halfhögt tätt invid den
döendes öra. »Julia! Julia!»
Den döende öppnade långsamt sina ögon, men
glasartade och utan tecken till lif stirrade de mot det öfver
dem lutande ansigtet.
En tår från det yngre fruntimrets öga föll ned i ett
af dessa förstelnade ögon. Denna tår var tung, ty ett
lidande barns hjerta låg uti den. Dödshinnan kunde ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
