Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF AXNER.
•15
och med gråten i halsen tillbaka, ty att vara ansedd för
feg var det värsta som kunde hända ett medborgarämne
inom skolans verld. Att anses för lat betydde på långt
när icke så mycket. Man kunde gerna bära åsnan på
ryggen, blott man hade lejonet i sin barm.
Bland dem, som kasserades, var äfven Adolf Axner,
af sina lärare och kamrater särdeles omtyckt för sin flit
och beskedlighet, ehuru det fina Adonisansigtet icke rätt
ville behaga Odens och Thors ättlingar.
»Du är en kruka, visserligen af porslin, men en kruka
ändå,» hade Pauli en gång med sitt vanliga öfvermod sagt
till honom i flere kamraters närvaro.
Detta förtröt honom; men den fromme gossen knöt
näfven i byxfickan och teg. Han höll länge till godo med
porslinskrukan, liksom han ännu längre tåligt burit det
tillnamn »mamsell», hvarmed han vid sitt första inträde
i skolan hugnades af käckare kamrater. Liksom de fleste,
hade Adolf Axner framträdt till mönsterbordet för att söka
plats i de tappres led.
Pauli mätte honom länge med sina blickar ifrån topp
till tå.
»Nog ser du tjock och bastant ut,» sade anföraren
slutligen; »men Gud vet, om det inte är mera bomull än
jern uti dig. . . mera mjölk än blod.»
»Jag är inte rädd för någon, jag . . . inte en gång för
dig, Pauli!» svarade Axner.
Detta oförskämdt djerfva yttrande af »mamsellen»
framkallade ett sorl af förvåning på de unges läppar; men mest
förvånad syntes Axner sjelf, ty han skiftade färg och slog
ned ögonen.
»När vi komma att slåss mot flickskolorna,» yttrade
Pauli hånande, »så ska vi skicka mamsell Adolfina Axner
emot dem.»
»Adolfina! Adolfina!» ropade hela skaran, utbristande
i skratt.
Det vackraste röda blod, värdigt en Adolfinas kinder,
genombröt liljorna på Adolfs ansigte.
»Nej, men se på mamsellen... se hur hon rodnar!»
skriade alla.
Adolf vände sig bort, gick till vattenflaskan och tömde
ett helt flasklock vatten för att skölja bort de olycksaliga
rosorna, hvilkas betydelse ingen ville förstå. Derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
