Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 3. Flickan i Stadsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1’I.ICKAS" I STADSGÄRHKN’.
»Jaså, han är redan deran,» suckade madamen; »då
blir det en svår qväll igen. . . O, min Gudi»
»Kryp upp i sängen igen och lägg sig,» sade hon
derefter, vändande sitt bekymmerfulla anlete mot Axner; »det
är man min som kommer . . . Han går snart in i kammar’n
der och lägger sig.» Hon pekade dervid på en låg dörr,
som Axner förut ej blifvit varse.
Vår hjelte, delande sin värdinnas oro, utan att just veta
hvarför, räckte henne sin sköna börda och hoppade sedan
upp i sängen, hvars gardiner hon omsorgsfullt efter honom
tillslöt och fäste ihop med en knappnål.
Adolf kunde således icke se hvad som föregick i
kammaren, men han spetsade desto mer sina öron. Hans hjerta
klappade våldsamt, och han önskade sig vara långt ifrån
detta ställe. Han förestälde sig sina fosterföräldrars
bekymmer öfver häris långa bortovaro och såg hela
kopparslagar-verkstadens arbetspersonal springa kring gator och gränder
för att söka reda på honom. Dertill kom tanken på den
beskedliga qvinnans dystra blickar, förorsakade af bullret i
förstugan, hvilket äfven föranledt hans döljande bakom
sänggardinerna, hvaraf han drog den naturliga slutsatsen, att
hans upptäckande bestämdt skulle medföra fara så väl för
honom sjelf som för henne, hvilken gömt honom. Han
ångrade bittert, att han ej i tid begifvit sig af, hvilket han
säkerligen skulle gjort, om den lilla förförerskan i blå
sam-metskolten icke hade funnits. Han hade följaktligen redan
gjort den erfarenheten, att en hjelte, han må vara stor eller
liten, gör bäst uti att så litet som möjligt fördjupa sig i ett
par stora, himmelsblå ögon.
Dessa betraktelser afbrötos nu af den upplästa dörrens
knarrande ljud, hvarpå följde slamret af jernbeslagna
beck-sömssulor mot golfvet.
»Hvarför ligger inte ungen. . . hvarför skriker hon,
som hade hon knifven på strupen?» trängde till Adolfs öron
en basröst, på en gång rosslande och sväfvande som en
druckens.
»Herre Gud! Barnet är ju tyst och beskedligt, min
snälla gubbe,» svarade hustrun med samma milda stämma,
som så intagit vår hjelte.
»Gubba mig hit och gubba mig dit,» hördes basrösten;
»skrek hon inte kanhända och jamade som en katt, när han
fastnät i en dörrspringa . . . nej, men har man sett på sjelfvaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
