Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 3. Flickan i Stadsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN I STADSGÅRDEN.
67
laddningen i egna ögon, hvilket också händt en af
artilleristerna, som vid sammandrabbandet vågat ett försök med
detta farliga vapen.
M?n hur hårdt af ödet! Hur föga uppmuntrande för
dem, som göra nyttiga uppfinningar i den ädla krigskonsten!
Denna enda gång på dagen, den nya uppfinningen blifvit
med fördel använti, skulle slutligen upplösa sig till nackdel
för en af claristernas tappraste kifmpar, och Adolf Axners
fina lemmar skulle nu i rågadt mått få gälda hvad den
förfärlige murarens ögon lidit.
Förtviflad såg Axner omkring sig i rummet. Hans
ögon sökte den beskedliga madamen, som en gång förut
räddat honom. Men hon var försvunnen ur kammaren med
sin lilla fosterdotter. Derefter sökte han sjelf dörren, men
råkade i stället på murarens arm — denna arm, så tjock
och knölig som grenen på en sekelgammal ek.
»Du vet kanske inte hur prygel smakar?» frågade
honom muraren; »du är kanske mer van vid rottingen, den
gamla kakan för skolråttor. . . Men ett godt och ordentligt
prygel går bäst med hasselkäppen . . . Jag vill minnas, att
jag ska ha en så’n der bakom kakelugnen, bara han inte är
för torr . . . det vore ledsamt, det. . . Ett stort och färskt
björkris vore inte heller så oäfvet, och byxorna lida inte det
minsta deraf. . . passar kanske bättre för så fint skinn som
ditt. . . det är väl skräp till risbastur du fått... de der fina
frufingrarne daska på så det är ömkligt och löjligt. . . Men
har man sig en duktig svege och en duktig arm att basa
på med, så gör det godt för hela månaden, ser du, min
gosse lilla.» Under denna trösterika monolog förde muraren
med ena handen sitt offer med sig till kakelugnen, i hvars
ena vrå han famlade med den andra.
»Jaså, det finns bara eldgaffeln här i vrån,» fortfor den
humoristiske muraren; »något för hård, den der tingesten ...
kan dock gå för sig i nödfall. . . Kom med, så ska vi se
efter i andra vrån ... Ge sig till tåls, min lille grefve . . .
den väntar inte för länge som väntar på något godt... Jag
svarar för att hans nåd ska spritta på golfvet der som en
mört i vattenbrynet... . Det ska nog bli lif i alla ändar, det
lofvar jag..,. Vattnas det inte om mun redan?...»
Man måste till vår hjeltes heder medgifva, att
föreställningen om den blifvande smärtan mindre oroade honom än
tanken på det vanärande i bestraffningen. Han, stam aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
