Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALFT ÖRA I STAT,T,ET FÖR TVÅ HIMMELSBLÅ ÖGON. 75
i verlden utan huld eller skyld. Han hade alltid känt det;
men djupast kände han det nu i denna stund. Derför
utvidgades de båda tårarne alltmera och brände i de
svällande ögonlocken. Utan att säga ett ord drog han
fostermoderns ena hand ner till sina läppar, och när hon drog
handen tillbaka, hvilade på den de begge dyra, klara perlorna,
skimrande i rosenrödt, liksom bure de återskenet af det
hjerteblod, hvarur de flutit.
Fostermoderns läppar hade icke heller något annat svar
än den kyss, de lemnade på gossens rena panna.
I hvilketdera af dessa båda hjertan såg Gud i detta
ögonblick sin afbild klarast? I hennes, hvaruti
tillfredsställelsen öfver en ädel gerning bodde? Eller i hans, som
glödde af en tacksamhet, för hvilken tungan icke hade ord?
Kopparslagaren var nu klädd och letade efter sin hatt.
Frun steg upp, framtog hans käpp, temligen grof, äfven
fölen murares rygg, och räckte honom den. Adolf var snart
rustad och hade i handen en vacker filthatt, den han köpt för
de penningar han sjelf förtjent på liksång och likbäring inom
Clara församling. Hvardagsmössan låg qvar i Stadsgården.
»Ställ nu inte till något värre spektakel, än hvad som
redan skett,» förmanade den omtänksamma frun både mannen
och fostersonen.
»Bekymra dig inte, min gumma,» svarade mannen;
»jag är väl inte något barn heller.»
»Jo jo men, är du så,» menade frun; »när det är fråga
om så’na der äfventyrliga upptåg, så är du, minsann, inte
den siste i leken . . . Jag känner dig nog, din gamle to kerl. . .
Man ska få se, att du inte ger dig, förrän äfven du kommit
i krakel med den der menniskan.»
»Kanske du tror, att han vill prygla mig också?» gen
malde mästaren, skrattande.
»Åhja, bara det inte blir för mycket, så kan det väl
inte vara så farligt,» skämtade hustrun; »men,» tillade hon
allvarsamt, »laga nu att du får reda på någon af det
stackars barnets anhöriga, så att man kan underrätta honom
eller henne om hvad som passerat i går och säkert passerat
många dagar förut, så att det arma kräket får komma på
något bättre ställe.»
»Ska ske, ska ske, min gumma!»
»Adjö, mamma lilla!» sade Adolf, kyssande
fostermoderns hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
