Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALFT ÖRA I STAT,T,ET FÖR TVÅ HIMMELSBLÅ ÖGON. 77
Nej, det enda mål, hvartill han både med hufvud och
fötter sträfvade, var två stora himmelsblå ögon. För mindre
ögon än så ha stora hjeltar dragit svärdet ur skidan och
stora härar massakrerat hvarandra. Ho kan uppräkna alla
de kmlor och bomber, sabelklingor och bajonetter, som haft
sin arsenal under den emaljerade kupolen af en qvinnas
öga? Om det är en sanning, och det är det utan tvifvel,
att ingen dödlig beredt jorden så mycket godt och ljuft
som qvinnan, så lär det väl icke heller kunna nekas, att
ingen stält till så mycket ondt som hon. Men hvarifrån
har hon då fått denna allsmäktiga trollstaf, hvarmed hon
den ena stunden kallar himmeln med alla dess englar till
jorden och den andra besvärjer afgrunden att med alla sina
lågor öfversvalla land och sjö? — Hvarför är det för henne
en sådan småsak att vid sitt rosenband, af millioner nycker
sammanväfdt, fästa oss män, förståndets och kraftens
symboler, och sedan obarmhertigt låta oss dingla mellan himlen
och afgrunden, tills vi blifvit tunnare än sjelfva den
omgifvande luften? Fluru förklara detta?
Det ligger i hennes natur, säger man; men hvaraf
består då denna natur? Hvem kan mäta ett haf, som hvarken
har botten eller gräns, om man också satte för sina ögon
förståndets skarpaste synglas? Hvem kan lita på en våg,
som ena stunden vaggar oss så lugnt mot den drömda
hamnen, en tom luftbild af lycka och sällhet, och den
andra kastar oss vredgad på en klippa? Och ändå ledsnar
man ej på att förnya den vådliga seglatsen. Tusen gånger
bedragen, vill man äfven blifva det för den tusendeförsta
och så vidare. »Ho kan utransaka menniskones hjertan?»
utropar profeten. Månne den gudsmannen, när han
uttryckte sig så, icke menade »qvinnones» i stället. ■ Det
förstås, att vi här icke tala om dessa medgörliga, beskedliga
qvinnor, hvilkas själsbotten man finner utan optiska
instrument. Vi tala om de »riktigt äkta». Den man, som
kan hålla en sådan i tygel, förtjente tvänne lifsens kronor i
evighetens land.
Men vi förlora oss i vidlyftigheter, främmande för
hufvud-ämnet. Så gör man alltid, när man talar om fruntimmer. —
De femåriga ögonen i Stadsgården hade redan förorsakat vår
trettonårige hjelte en sömnlös natt. Han tänkte icke mer
på Hannibal och Cæsar. För dem hade ju brustna blickar
på ett slagfält varit vida kärare än det blixtrande ögonparet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
