Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
BAK NEN.
under en qvinnas panna. Hur kunde ban då längre älska
dessa stenhjertan? Deremot fann han det helt naturligt,
att Antonius, följande sin flyende Cleopatra, lemnade sin
flotta i sticket vid Actium. Så går det. Mer än en hjelte
har qvinnan förvandlat till en kruka.
Adolf låg hela förmiddagen öfver sin beskedlige
fosterfader med böner att på eftermiddagen vara honom följaktig
till Stadsgården, tv medan han sjelf solade sig i de blå
ögonen, ville han hafva någon med sig, som kunde hålla
de grofva näfvarne på tillbörligt afstånd.
Till stöd för sina böner begagnade han sig naturligtvis
icke af de blå ögonen, ty instinkten sade honom, att dessa
icke kunde, hafva någon dragningskraft för en menniska,
som bankar ihop kopparkittlar och bränvinspannor. Deremot
höll han immerfort för dennes ögon murarens grofva näfvar
och vågade till och med understundom sticka fram ett tviflande
ord, om kopparslagarens kunde uthärda en jemförelse med
den förres, både hvad dimensionerna och intensiteten anginge.
Handtyerkare i allmänhet och smeder i synnerhet tala mycket
om sin styrka och medgifva ingens öfverlägsenhet derutinnan.
Kopparslagaren Brundström medgaf, att hofslagaren Ekberg
var stark och att hofslagaren Löfgren var ännu starkare —
desse ansågos också för de starkaste på sin tid; men när
någon sade honom, att Löfgren ensam kunde lyfta upp
bakvagnen till det största täckta åkdon som fanns, så svor
Brundström på, att han sjelf en gång ensam upplyft en
bränvinspanna, hvaruti hela täckvagnen kunnat stå.
På detta sätt lyckades det utan svårighet vår hjelte att
öfvertala sin fosterfader. Om stora blå ögon försvaga senan
i armen och modet i barmen, så gifva de deremot i
ersättning åt hufvudet de diplomatiska strängarne.
»Jaså, det är då här han bor, den der farlige muraren?»
frågade kopparslagaren sin fosterson, i det han plirade med
ögonen och drog öfverläppen föraktligt upp till näsan för
att på detta sätt visa, huru litet han baxnades för ett möte
med denne.
»Ja, pappa lilla, derinne på gården . . . bara man går
uppför en liten trätrappa.»
»Godt! . . . Men det vore f-n om han skulle vara borta!»_
»Så mycket bättre,» tänkte Adolf, men aktade sig vis
ligen för att säga det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
