Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. HALFT ÖRA ISTÄLLET FÖR TVÄ HIMMELSBLÅ ÖGON.
81
sig till Adolf, »möter ni honom någon gång, så fly . . . spring
så fort ni kan . . . haf ögonen omkring er hvar ni går . . .
stanna aldrig, när ni får se honom . . . om ni är ute och
leker med andra gossar, så länk alltid på att han är i
grannskapet. . . när ni går hem de mörka aftnarne, så gå
aldrig in i porten förrän ni är säker på att ingen står der
förut.. . Herre Gud, hvad det gör mig ondt att jag så
nödgas förskräcka den raska, vackra gossen! . . . Men jag
måste, jag måste det! ...»
»Håhå! Min son förskräcks inte af så’na småsaker...
var lugn för det, kära madam 1»
»Min man har svurit att hämnas . . . han ska hålla sitt
löfte, för det är de enda löften han håller.»
Adolf hörde knappast hvad qvinnan sade; åtminstone
lade han ingenting deraf på sinnet. Han undrade
oupphörligen på den lilla flickans bortovaro och ville, så gerna han
lefde, vinna upplysning derom; men man håller alltid länge
på den fråga, hvarpå man anar ett ofördelaktigt svar.
»Det blef väl f-n till väsen efteråt,» återtog
kopparslagaren, »när gossen så der behändigt undkom er mans
klor?... Ni fick väl sitta emellan, som vanligt, stackars
qvinna? . . . Men det var i alla fall besynnerligt af’ er, att
ni sprang ifrån min son, när ni visste hurudan er man är,
den krabaten!»
»Jag hade ett annat, mycket mindre barn att beskydda,»
svarade madamen.
Adolf slog nu först upp sina ögon och fäste dem
frågande på henne.
»Jag måste först se det till godo,» fortfor hon; »men
hade jag då vetat hvad jag efteråt fick veta, eller att er son
förut varit ihop med min man, så hade jag visst inte haft
hjerta att springa ifrån honom . . . När jag sedan kom
tillbaks med hjelp, så var herrns son borta, Gud ske lof!»
»Vilja slå armar och ben af ett barn för det man fått
litet snus i ögonen,» utlät sig kopparslagaren.
»Föreställ sig då, goda herre, hvad han nu skulle vilja
göra,» var hennes svar.
»Men det var sannt, det,» inföll herr Brundström,
»madam nämnde det lilla barnet. . . hvar är den lilla
flickan?... Det ska ju vara det sötaste knyte till barn!»
»Ack ja, hvar är hon?» kom nu ändtligen Adolf fram
med sin fråga.
Flickan i Stadsgården. fi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
