Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 6. Ett lik och en timmerstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT I.IK OCH EN TIMMEESTOCK.
.103
De fyra svartklädda skolgossarne stodo i likrummet,
läsande på lockets begge plåtar. På den ena stod:
»LAURA WILHELMINA,
6 år och 4 dagar.»
På den andra följande vers ur Svenska psalmboken:
»Säll du, som, menlös, fann din graf för ären,
Lik späda blomman, som föll af om våren I
Du i det stilla
Gick ner, du lilla,
Förrn ondskan hunnit ditt förstånd förvilla.»
Således, för att icke ondskan skulle ditt förstånd
förvilla, bäddades din tidiga graf och skänktes dig evighetens
sällhet. Hvarför skulle du vinna en seger utan kamp, medan
så många andra måste kämpa för densamma? Förutsåg
den Högste, som vill allt sitt skapade godt, din oförmåga
att motstå ondskan och frestelserna och bortryckte dig
derför i tid undan striderna och nederlaget? Men förutsåg
han ej detsamma hos dem, som ohejdadt fått störta sig in
i striden och dukat under deruti? Hvem kan fatta
betydelsen af Guds vilja? Och hvem behöfver fatta den?
Gifver ej det goda, sköna, härliga, visa, som öfverallt
omgifver oss i naturen, oss en säker borgen för den källas
klarhet, hvarutur allt flödar?
Tre af gossarne hade mycket att tala om den vackra
likkistan, den smakfulla svepningen och de friska, nyss
brutna blommorna, som förhöjde det hela. Den fjerde
talade deremot ingenting, utan stod vid sidan af kistan,
med blicken oaflåtligt fäst vid den lilla slumrerskan.
Det var Adolf Axner.
Hvarför ser han så innerligt på det vissnade
barnanletet, hvars fina drag, bibehållande den barnsliga
mildheten, sjelfva döden ännu icke vågat vanställa? Hvad
betyder den tår, som från hans öppna blick faller ner på de
för evigt tillslutna ögonlocken? Hvarför bleknar han nu,
rodnar han nu och bleknar ånyo, under det hans läppar
med möda framhviska namnet Laura?
»Nej, men se på Axner, gossar!» sade Hök sakta till
sina tvänne kamrater, i det han för dem utvisade dennes
besynnerliga ställning och ansigtsrörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
