- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Romaner 5. Flickan i Stadsgården /
105

(1889-1892) [MARC] Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 6. Ett lik och en timmerstock

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KTT LIK OCH UN TIMMEKSXOCK.

106

De tvänne kamraterna följde Höks finger och syntes
förvånade öfver hvad de sågo.

»Han gråter,» sade den ene.

»Ja, minsann gråter han icke,» sade den andre.

»Hur är det fatt med dig, Axner?» frågade Hök,
närmande sig vännen och vidrörande hans arm.

»Lalla . . . Lalla,» rörde sig Adolfs mun.

Ha! Vore det väl möjligt? Hon der i svepningen
densamma som hon i Stadsgården? Ansigtet, de sex åren, namnet,
ty Lalla var Laura sammandraget, allt — allt öfverensstämde.
Ju mer Adolf betraktade den döda, dess mera öfvertygades
han derom, att det var den lefvande,-den i hans minne, i
hans drömmar lefvande. I denna stund hade han velat
gifva sitt lif, om de tillslutna ögonen endast för en sekund
af lifvet fått öppna sig. Ack, de hade säkert varit så blå,
så blå, innan dödens kalla läppar uppsugit himlafàrgen!

Hök och kamraterna hörde honom visserligen nämna
namnet Lalla; men de förstodo ingenting, ty de kände icke
förhållandet med den döda flickan. Axner hade hvarken
för dem eller ens för Pauli nämnt ett ord om de stora blå
ögonen, som flögo mellan hans hjerta och hjerna. Det var
en för dyrbar och helig skatt för att våga lägga den på
läpparne till verldens ögonfägnad och roflystnad.

Likbjudaren inträdde, åtföljd af en kyrkdräng, hvilken
senare skrufvade locket på kistan.

Lycklige Adolf! Han hade ändå fått fälla en tår på
det kära, bleka anletet. En gång skulle hon återgifva honom
denna tår, fast som diamanten, stor och strålande som solen.

Något lugnad af denna tanke, lade han den svarta
listen om sin hals och bar, jemte sina kamrater, kistan ur
rummet, utför trapporna, ner på gatan, till kyrkogården,
till grafven. Han suckade och svettades under sin börda.

Idealet, när det sväfvar på purpurskyn, huru tunnt,
huru genomskinligt! Men ack, huru tungt, huru tryckande,
huru nedböjande, när det bäres till grafven!

Jordfästningen slutades, och igenskottningen följde derpå.
Det sved i Adolfs bröst för hvarje sten, som dunkade på
kistlocket, för hvarje sandkorn, som tillrade mot bleckplåtarne.

»God afton, gossar!» hördes en känd röst tätt invid
de fyra bärarne.

»Åh, se Pauli!» ropade Hök; »det var roligt att
träffa dig!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 6 18:29:46 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/flickan/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free