Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VA Ii HJELTE ÄE FÖRFATTARE.
117
så djupa rötter som hans, hvilka så innerligt sammanhängde
med ett oskyldigt, älskande hjerta.
I fredens dagar hvilar svärdet i slidan och sköld hänger
på vägg, men deremot uppblomstra konster och vetenskaper.
Adolf hade ledsnat vid bataljerna på gatorna och de vilda
lekarne på gårdarne. Kär han öfverläst och lärt sig sina
lexor — och raskt gick det alltid med den saken, ty han
var, såsom fosterfadern ofta uttryckte sig, ett »riktigt
ljus-hufvud» — hvad skulle han taga sig till på lediga stunder?
Icke kan man i evighet sitta framför en graf, tittande på
blommorna, och icke heller är det nyttigt att vattna dem i
hvar minut. Men han hade ju annat än sina skolböcker
att läsa? Sannt; men för den, som gerna vill tänka på
egen hand, är det icke alltid lika roligt att läsa andras
tankar. Kan man ej blifva en Hannibal eller en Julius
Cæsar —■ hvilket ändå alltid liar sina stora obehagligheter
med sig, äfven om man ej räknar giftbägaren i den förres
hand och dolkarne i den senares hjerta — så har man ju
alltid vägen öppen för sig att blifva en Homerus eller en
Thucydides, hvilketdera man helst vill slå sig på. Lager som
lager, tänkte Axner, och sak samma om den vinnes med
bläck eller blod. Allt beror blott på att hafva snille, och
hvem tror sig icke hafva snille, som har fjortonåriga, bruna
lockar kring hufvudet? Det finnes ju rätt mången, som
tror sig hafva det, fast hans hufvud icke har något annat
ljusare märke än den ljusgrå peruken.
Men på’ hvilken gren af litteraturen skulle vår hjelte
inympa de blomsterrika qvistarne af sitt snille? — Poesien
var för gammal och mossbelupen, historien för knölig och
tung. Samtiden kunde icke med deras gamla och sega
frukter. Deremot smakade röfvarromanen särdeles godt, och
dess romantiska skimmer fattades af alla. Axner beslöt
att blifva röfvarromanförfattare. Han hade, liksom de flesta
af skolkamraterna, studerat sig in i detta slags litteratur,
tack vare Ben Westmans lånbibliotek på Stora Nygatan och
den matsked af silfver, han fått låna af fostermodern att
sätta i pant för lånet af röfvarromanerna! Han ville dock
ej, i likhet med sina föregångare, teckna en »ädel röfvare»,
hvilken hans sunda förstånd icke mäktade fatta. Ej nog
dermed, han ville äfven bygga på fosterländsk grund; han
ville förlägga Apenninernas och Alpernas vilda, pittoreska
scener på den svenska jorden..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
