Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
BAK NEN.
»Sjuk eller frisk, lika eländigt för det. . . Det blef mitt
öde att vara olycklig i alla mina dar . . . Har ingenting att
hoppas af lyckan.»
»Herre Gud, hvad det var ledsamt!»
»Men den, som inte är van vid annat, vet heller inte
af annat.»
»Ar madams . . . madams man lika elak?» frägade Adolf,
men såg sig i detsamma hastigt omkring, ty han hade på
länge icke tänkt på denne och kände sig derför öfverraskad
och förskräckt öfver sin egen fråga.
»Min man!» stammade hon med ökad oro; »han har
arbetat på landet hela sommaren ... i förra veckan kom
han hem . . . Han gick ut tidigt i morse . . . jag har sökt
honom hela dagen ... jag vet inte hvar han arbetar. . . den
olycklige . . . han har stökat väl till åt sig. . . hvad ska det
ta för en ända?.... Stackars Anders!»
Adolf teg, ty han kände sig alls icke hågad att deltaga
i hustruns klagan, hvad mannen beträffade.
»Och lilla Lalla se’n!» utbrast han efter en stund och
såg sorgset på madamen.
»Lilla Lalla!» ropade hon med en stämma, hvars glada
ljud tvärt bröt af mot- det dystra, den nyss anslagit; »har
lilla herrn sett henne?... Ar hon i goda händer?»
Adolf såg förvånad på den frågande. Visste hon då ej
hvad han visste, nämligen, att den lilla flickan var i de
bästa händer, då hon var i Guds? Det borde hon väl
åtminstone känna, äfven om hon icke hade sig bekant,
att lilla Lalla slumrade under Adolfs blommor på Clara
kyrkogård.
»Lilla Lalla är ju död,» hviskade han till madamen.
»Död! Lalla död!» skrek qvinnan, så att det väckte
de förbigåendes uppmärksamhet.
»Ja, hon är död. Men att inte madam ...»
»Död, död!» klagade qvinnan med stora tårar i ögonen;
»ja, så skulle det gå . . . Hvarför fick jag inte ha henne qvar,
inte sköta henne! . . . Hon dog för det hon inte fick vara
hos mig . . . hon kallade mig för mamma! . . . Ack, hon var
ändå så fnsk och rar, när jag lemnade henne!» tillade hon,
liksom hon i minnet af den ömma vård, hon skänkt barnet,
ännu hade sin tillfredsställelse och belöning samt slutliga tröst.
I detsamma slog klockan fem i Clara kyrktorn. Qvinnan
spratt till dervid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
