Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VA Ii HJELTE ÄE FÖRFATTARE.
129
»Fem, redan feml» ropade hon; »och ännu har jag inte
träffat honom! . . . Gud nåde honom och mig, om jag inte
träffar honom i afton! . . . Men hvar?. . . Hvar? ... Ve mig,
som står och pratar bort tidén!... Hvar ska jag söka
honom?. . . Finns det ingen kristen själ, som kan säga mig,
hvar han är?»
Efter dessa ord ilade hon som en vansinnig upp åt
Vattugränden och försvann snart för den bestörte gossens
ögon.
Denne, som nu först kom ihåg, att han hade »Den
förskräcklige» under armen, samt att hans ärende ej var att
hela eftermiddagen stå vid gathörnet och titta efter madamer,
lyckliga eller olyckliga, fortsatte vägen uppåt
Drottninggatan, hittade rätt på huset, hvaruti bokbindaren bodde,
och gick in uti porten, dock icke utan möda, ty tätt invid
huset, som var under reparation, befanns upprest en hög
murarställning, hvilken försvårade passagen för alla som
ville gå in i samma hus.
Adolf steg uppför tvänne trappor och befann sig snart
framför en äldre herre med hvass näsa och gröna glasögon
på den.
»Är det herr ålderman Norgren?» frågade Axner-något
ängslig, ty han tyckte icke om den hvassa näsan.
»Ja, det är det,» svarade bokbindaren.
»Jag skulle be att få lemna det här manuskriptet,» sade
vår författare, i det han med en djup bugning lemnade
bokbindaren »Den förskräcklige».
Åldermannen mottog »Den förskräcklige», tittade först
på titeln, bläddrade sedan igenom bladen och såg slutligen
på det sista halfarket. Adolf började lugna sig, ty han
hade aldrig förr sett »Den förskräcklige» med sådan omsorg
handteras och granskas.
»Åhjo, det här kan nog bli bra,» sade slutligen
bokbindaren; »jag ser inte något hinder... det kan visst bli
bra . . . mycket bra.»
Det vore fruktlöst att räkna antalet af de strålar, som
glädjen i detta ögonblick spred öfver den unge författarens
ansigte. Den hvassa näsan var icke längre ful i hans ögon.
Han hade velat kyssa den, äfven med fara att klyfva sina
läppar deremot.
»Ja, jag visste väl det,» ropade han hänryckt; »jag
visste väl, att det skulle bli bra!»
Flickan i Stadsgården. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
