Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VA Ii HJELTE ÄE FÖRFATTARE.
141
till råga på brottet, äfven öfverfallit och slagit stadsvakten,
som infunnit sig för att gripa honom.
Men hvad frågade han numera efter muraren och det
onda, denne velat och ännu ville honom? Hvad frågade
han efter tegelstenarne och murbruksbaljan, som varit nära
att petrificera honom till lik?
»Ack, hvad jag var för ett nöt,» ropade han för sig
sjelf, »som trodde att hon var död, att hon kunde dö! . . .
Kan väl en engel dö?. . . Men att jag skulle få se henne,
höra henne tala och se hennes ögon ... hennes ögon!...
Herre min Gud, hvad jag varit lycklig, hvad jag haft roligt
i dag!»
Han välsignade muraren, som velat döda honom; han
välsignade den hvassnäsige bokbindaren, som dödat hans
författareära, ty utom dessa båda skulle han ju icke hafva
råkat henne! Och »Den förskräcklige» — »Den
förskräcklige», som gjort honom så många bekymmer, så många
drömfulla dagar och sömnlösa nätter, hade ju i första
rummet varit orsaken till hans lycka, hans sällhet!
Han hade velat kasta »Den förskräcklige» i Clara sjö;
nu ville han trycka honom till sina läppar. Men — men
hvar var då »Den förskräcklige»? Han hade honom ej mer
i sina händer. Han letade, vände ut och in på sina fickor.
»Den förskräcklige» var borta, försvunnen. Han erinrade
sig, att han hade haft manuskriptet i sin hand, när han
stod vid kaleschen, vid charen, hvari engeln satt. Men
sedan visste han ingenting om dess öde; men lian visste
ju icke heller till sig sjelf.
Länge sprang han fram och tillbaka på Drottninggatan,
dock icke för att leta rätt på sin förlorade roman. Man
letar ej efter det förskräckliga, när man är bevingad af det
himmelska.
Slutligen begaf han sig uttröttad på hemvägen och
kom derunder att passera öfver Clara kyrkogård.
Han stannade framför Lallas förmenta graf och såg de
blommor, han planterat på densamma. Hvad hade hans
blommor der att göra? Hvad anginge väl honom denna
lilla graf?
Han böjde sig ned för att upprycka sina blommor.
Men han dröjde, hans hand drog sig hastigt derifrån. Han
saknade förmåga att taga sin gåfva tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>