Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 10. Tvänne sjuksängar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
ynglingarne.
växt och omisskännelig förnämhet, oaktadt den ängslan,
som för ögonblicket lägrat sig öfver anletsdragen. Axner
tyckte sig ha sett detta ansigte en gång förut, ehuru för
mycket längesedan, men kunde icke erinra sig hvar eller när.
»Herrn är doktor?» frågade han.
»Jag nödgas på förhand förklara,» svarade Axner, »att
jag blott är tre månader gammal läkare och har således
långt qvar till doktorshatten ... jag tjenstgör som
underläkare på garnisonens sjukhus ... men som jag tyckte på
herr grefvens betjent, att det var fara å färde, så uraktlät
jag icke att inställa mig... jag skickade emellertid
be-tjenten till assessor Carlander eller någon annan examinerad
läkare.»
»Det var bra... var god och följ mig,» bad grefven;
»min dotter har fått en häftig förkylning... högst
våldsamma attacker, som förskräckt oss alla.»
Grefven gick förut och vår läkare följde efter genom
en rad granna rum, som icke tycktes vilja taga slut.
Ändtligen befunno de sig i en lika prydlig sängkammare. Från
sängen derinne, som nästan helt och hållet undanskymdes
af flere fruntimmer, hvilka sysslade deromkring, hördes en
klagande ungdomlig stämma. Ett af dessa fruntimmer, med
ett skönt, ehuru af den djupaste bedröfvelse intaget ansigte,
rusade upp fram emot de ankommande. Äfven hennes
ansigte föreföll Axner icke helt och hållet främmande, utan
på något sätt beslägtadt med hans barndomsminnen. Han
kände sig underligt stämd, utan att likväl kunna förklara
orsaken dertill.
»Är det doktorn?» ropade hon, vridande händerna.
»Ja, det är doktorn,» svarade grefven; »och assessorn
kommer snart efter ... lugna dig nu, min söta vän!. . . Det
är ju alls ingen fara, och du förvärrar ju bara Auroras
tillstånd, om du gråter och oroar dig så der högljudt.»
»Kom, kom för all del, min herrel» fortfor grefvinnan,
dragande läkaren med sig fram till sängen.
Ett i trots af de vanställande inre plågorna obeskrifligen
intagande ansigte mötte den unge läkarens blickar.
»Herre Gud, det kan väl inte vara farligt!» mer skrek
än talade den upprörda modern.
»Nej, nej, det är icke farligt... alls icke farligt,»
svarade Äxner, som, ehuru nybörjare i konsten, likväl visste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
