Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 11. Brunnsbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bäünnsDaiæn.
205
sig omkring den doftande blomsterbuketten, slöt han sig
sammanhållande omkring vår hufvudstads förnämsta nöjen.
Han var kort och tjock till växten, men aldrig såg man en
rörligare menniska. De korta, knubbiga benen rörde sig på
gatan med ett trillhjuls hastighet, utan rast och ro.
Dock fanns det tider, då äfven de fingo hvila; men
då var hvilostaden mest på gäldstugan. Der satt han,
sorglös och fryntlig, och gjorde upp sina planer till stundande
baler. Hvem kunde väl föreställa sig, att den rika och
förnäma verlden då skulle räkna anorna af sina yppersta
nöjen från gäldstugan? — Äfven på detta ställe förnekade
sig icke hans riksbekanta verksamhet. En gång arrangerade
han derstädes en större bal. I det största af fångrummen
lät han, på gemensam bekostnad, öfverdraga taket och
väggarna med hvit limfärg och sedan derpå fästa stora stjernor
af guldpapper. Fångsängarne uppstaplades på hvarandra
till en pyramid, hvilken öfverkläddes med brokiga
morgonrockar och, med en brinnande lampa på spetsen, placerades
invid väggen. Fönstergallren omvirades med granris, och
i taket upphängdes en ljuskrona af tallqvistar, mellan hvilka
kronglas glittrade så vackert. Många unga och trefliga
mamseller inbjödos till den stora balen. Kavaljererna och
damerna svuro, vid sin heder och ära, att de aldrig
bevistat maken till bal, bedyrande derjemte, att man finge
leta efter fordringsegare, som hade en sådan danssalong att
bjuda på.
Torngren led i den yttre friare verlden mycken smälek
för detta arrangement, ty dels tyckte vederbörande
myndigheter, att ett sådant ställe som gäldstugan, helgadt åt den
melankoliska friden, icke borde profaneras genom dylika
alltför verldsliga tillställningar, dels också rynkade de
förnäma sällskapskretsarne på näsan åt den beskedlige
Torngrens oförsigtighet att nedsätta sin talang genom att bereda
fångar samma slags förlustelser, som uteslutande tillkomme
det lyckligare och noblare slägtet. Då var filantropien ej
ännu på modet. Hade Torngren nu lefvat, så hade han
säkert blifvit medlem af styrelsen öfver föreningen för
fångars vård och trefnad.
Torngren kunde trotsa så väl den offentliga som den
enskilda missbelåtenheten, ty han var lika nödvändig för
Stockholms behof, som ved om vintern och filmjölk om
sommaren. Vid slutet af kolerans härjande här i hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
