Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 14. »Den förskräcklige» spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»dun förskräcklige» spökar.
245
alla, men det älskande hjertats innersta pulsslag tycktes han
icke kunna uppfatta, i trots af sin eljest djupa diagnostiska
blick. Hade han kanske nog af sin gäckade barndomsdröm?
Helt säkert. Han hade, sjelf ett barn, älskat ett barn,
engeln i hans drömmar. Han blef yngling, kom ut i verlden
och fann mycket, ja, allt annorlunda, än han förestält sig
det, men sitt inre fann han oförändradt, ty den lilla engeln
satt ännu vakande derinne, lika blåögd och ljuslockig som i
hans barndomsdagar. Så står han en dag vid en trettonårig
flickas sjuksäng och tror sig ha funnit originalet till den
bild han bär och så länge burit i sitt hjerta. Af hvilken
namnlös tjusning fylles ej då hans bröst 1 Han upptäcker
visserligen mellan sig och henne ett stort svalg, men finnes
väl någon afgrund så bred, att icke hoppet förmår slå en
brygga deröfver? Han ser henne ånyo, den femtonåriga,
i dansens yrande ringar. Han förskräcks, ty hon är ej mer
densamma. Han skådar in i sig sjelf och finner sitt hjerta
så blekt, ty engeln liar förlorat sina skära vingar, har
antagit gestalten af en vanlig jordisk varelse med vanliga
svagheter och brister. Uti ett känsligt och ädelt bröst kan
ingen revolution, större eller mindre, inträffa, som icke
lemnar djupa sår efter sig. Det är blott de iskalla, damtorra
själarna, som ingenting känna, ingenting se och af ingenting
röras. Mången anser detta som bevis på själsstyrka och
hjeltemod. Men vi afundas dem ej detta slags själsstyrka
och hjeltemod. Lycklig den, som ännu i senaste ålder har
ett hjerta som kan blöda, ett öga som kan gråta!
Nog af, Axner hade alls ingen håg mer att dikta sig
en ny engel i den försvunnas ställe, och han var för ung
att kunna söka Hymen, innan han först gjort bekantskap
med Amor. En bröllopsfackla, som sympatierna ej tändt,
kunde han ännu icke tänka sig.
Bullret af ett åkdon, som skramlade öfver den illa
stenlagda gatan och slutligen stannade utanför porten till
det hus, hvaruti läkaren bodde, störde Axners tankar.
En betjent inträdde i hans rum.
»Nådig grefven från Axelstad,» började betjenten, »ber
herr doktorn vara god och genast fara dit, för en af
husfolket har häftigt insjuknat der hemma.»
»Jaså, grefven har då nyligen kommit till Axelstad?»
»Ja, i går.»
»Äro de öfriga medlemmarne af familjen också med?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
