Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 14. »Den förskräcklige» spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derjemte tillät sig hvarjehande qvicka, men något elaka infall
och tillägg, i hvilken konst fröken Aurora visade sig
ovanligt öfverlägsen. Axner bjöd visserligen till, för sällskaps
skull, att draga på munnen, men det gick något trögt med
den saken; dock bekämpade han temligen lyckligt sina
ansigtsrörelser.
Hvarje infall af den humoristiska unga damen
framkallade stormande applåder från föräldrarnes och
fästmannens sida, men icke det ringaste bifallstecken från den
oefterrättlige doktorns. Tvärtom tycktes hans blick vid
hvarje utbrott af det grefliga sällskapets munterhet antaga
en viss stränghet, uppblandad med något som liknade
förakt.
»Det ser ut som doktorn inte tycker, att det är roligt,»
utbrast fröken Aurora med mycken förtrytelse öfver att
hennes qvickheter af honom så föga senterades.
»Åhjo, visst är det roligt,» svarade Axner; »man kan
inte höra något roligare.»
»Men så ser det inte ut,» anmärkte fröken; »jag har
hört och läst del så många gånger och ändå hör jag det
ånyo med samma nöje.»
»Hvar och en har sitt sätt att uttrycka sin glädje och
sitt bifall,» sade doktorn.
»Då brukar visst doktorn skratta, när doktorn hör
någonting sorgligt,» menade Aurora skrattande, deruti
understödd af sin sympatiserande brudgum.
»Ja, det finnes onekligen sorger som man kan skratta
åt, ty sådana kunna sorgerna vara till,» svarade Axner,
»liksom det finnes glädjeyttringar, åt hvilka man kan gråta,»
tillade ban bittert, ty det smärtade honom att hon, just
hon, som han förnämligast haft i tankarne när han som
barn sammanskref denna olycksaliga roman, skulle vara
den, som mest förlöjligade och hånade hans barndomsverk.
Den grefliga familjen betraktade med förvåning den
djerfve gästen, som öppet förklarat, att han kunde gråta åt
deras glädje. »Vi anhålla om någon tydligare förklaring,»
utlät sig grefven, i det han, synbart missnöjd, lade ifrån
sig manuskriptet; »medger då inte doktorn, att det här är
det besattaste man kan läsa?»
»Allting är relativt här i verlden, herr grefve 1» svarade
Axner; »och hvad denna roman särskildt beträffar, så beror
alltsammans på hvem som författat den ... om jag skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
