Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 15. Åsknatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsknattj5n.
263
»Om åskan kunde uppväcka de döda, skulle jag gerna
blotta min arm för blixten.»
»Olycklige, ni har förlorat förståndet!»
»Ja, förståndet har jag förlorat. . . min hustru . . . min
Kristina?»
»Er hustru?»
»Död . .. död!»
»Död?»
»Ja, jag har förlorat förståndet. . . det är förbi!»
»Beklagansvärde! Vänta ett ögonblick... jag kommer
strax ner till er.»
Axner tillslöt fönstret, tände eld på ljus, drog på sig
några klädesplagg och skyndade ner. Han dröjde en stund,
innan han satte nyckeln i porten, ty tanken på hvad denna
menniska varit för honom höll hans hand från låset. Var
han väl säker på, att icke ett nytt försåt lurade på honom?
Han hade ej sett sin vederdeloman sedan månskensqvällen
på Djurgårdsbrunnsviken, ty han hade hela mellantiden
uppehållit sig långt utom Stockholm och derunder hört
muraren omtalas som samma vilda och oregerliga sälle.
Men regnet som piskade på porten, åskan som mullrade
öfver staden, rösten som nyss talat till honom från gatan,
allt ljöd i hans iure som en bön om barmhertighet. Han
kunde ej motstå denna bön, utan öppnade porten.
»Stig in,» sade han; »för denna natt skall ni finna
herberge hos mig.»
Muraren hörsammade tillsägelsen, tigande och med
lutande hufvud.
»Följ mig upp, jag går förut,» fortfor Axner, visande
sin gäst vägen.
De voro nu inne i rummet. Axner betraktade sitt
främmande, som stannat vid dörren. Den reslige arbetarens
gestalt föreföll honom afmagrad och lutande, och ögonen,
hvilka tittade fram ur de djupa ögongroparna, syntes så
matta, så slocknande. Läkaren närmade sig honom och
lade sin hand på hans skuldra.
»Olyckan har djupt förkrossat er,» sade han; »er
förtröstan till Gud skall dock snart lyfta er ur eländet. . .
ångern är försoningens frö . . . tala med mig om henne . . .
jag visste redan genom bref från Stockholm, att er hustru
länge varit sjuk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>