Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 15. Åsknatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
LAüllA.
»Jag tog emot dig med vänlighet och deltagande,» säger
han med något vekare ton, dock icke af fruktan för sitt
eget öde, utan liksom beklagande sin bödel; »ty jag såg i
dig en olycklig, som begrät sina synder och fruktade
liim-melens ljungande blixt. . . hör du icke, olycklige, hämnarens
åska, som dånar öfver ditt hufvud!»
Stormen och åskan derute tilltaga i styrka och häftighet.
Banditen fäller den beväpnade armen åt sidan, men ännu
hvilar hans venstra hand klippfast på den liggandes, bröst.
Två gånger Axners kroppskrafter skulle icke kunnat
undan-välta denna tyngd. Muraren synes villrådig, och hånlöjet
i hans blick tyckes slockna. Förskräckes han af det
rullande tordönet, eller förvillas han af lugnet i offrets öga,
hjertligheten i dess ord?
»Ser du henne, som skrider bakom dig?» återtager Axner
med dof röst; »det är din hustru . . . det är Kristina! . . .
Ser du svepningen, som omhöljer henne?. . . Niding, du
har mördat den arma... se, se! . . . Tårarne 1 Blodet!»
Med ett rop af förskräckelse studsar banditen tillbaka
från sängen. Han darrar, han skälfver. Ser han verkligen
en vålnad i svepningsskruden, eller är det hans samvete,
som för första gången öppnar sina ögon och skådar in i
sig sjelf?
»Djefvul!» ropar läkaren med en stämma, som
genom-skräller åskan och stormen, »jorden öppnar sig under dina
fötter I... De fördömdas lågor gripa dig! . .. Bed, bed!»
Muraren slår knytnäfven mot sin panna, och hans
jättelika gestalt tyckes sjunka tillsammans. En ryslig strid
rasar i hans innersta.
»Ha!» ropar lian slutligen under den våldsammaste
själsansträngning, »är jag då ett barn!... Dödar och
helveten, bländas jag af spöken?... Blod, blod!»
Han störtar fram till hvilobädden, men uppgifver ett
nytt rop och stannar. Hans offer ligger ej mer på sängen,
det är ej mer i rummet — det är borta, försvunnet.
Muraren sammanbiter sina tänder, så att blodet sipprar fram
mellan läpparne, och han stöter sin knif i bolstret med den
vansinniges raseri.
Begagnande sig af murarens förskräckelse, har Axner
redan kastat sig ur sängen och störtat ur kammaren. Under
det hans hjerta uppsänder de varmaste böner till Gud, som
ånyo räddat honom, väcker hans stämma upp husfolket på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
