Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
j.aura.
Under det att Stork hoplade och inpackade sin
husbondes kläder, kysste han det ena plagget efter det andra,
och hvarje sak, som varit vidrörd af hans händer, förde
med sig en tär in i kappsäcken. Genom de tjenster, han
gjorde den unge läkaren, trodde han sig småningom kunna
blidka den bortgångna makans skugga, och den kärlek, han
så grymt undanhållit henne medan hon lefde, framträdde nu
i form af den blindaste tillgifvenhet för honom, som icke
allenast varit hennes välgörare på jorden, utan äfven nu
var hans enda råd och stöd mot det gnagande samvetet,
den svarte anden, som han trodde sig se i nattens och
enslighetens timmar.
Denne mans vildhet hade således brutit alla sina uddar
mot hustruns likkista, och hennes själ, i det ögonblick den
lemnade jorden, med ett slag af sin vinge öppnat klippan i
hans bröst. Ur öppningen uppsprang en åder af ångerns
länge dämda tårekälla, som kastade sina klara perlor öfver
klippan, och när himmelens sol sken deruppå, framsköt snart
ur den hårda grunden mången grönskande växt, mången
doftande blomma. — Ack, huru innerligt hugsvalande och
ljuf den tron är, att ingen själ är så djefvulskt fjättrad, att
icke en engel kan lösa dess bojor!
Vår doktor var på väg till herresätet Axelstad. Efter
sitt första besök derstädes hade han, så ofta hans tid det
medgifvit, gästat den grefliga familjen, hvilken bemötte
honom med den mest odelade tillgifvenhet. Dock var det
som det kunde med den greflige mågen. Den behagsjuka
blondinen, hans fästmö, upptäckte, att »den vackre doktorn»
var en alltför intressant man. Det på en gång romantiska
och allvarliga, som låg utbredt öfver hela hans väsen, i
förening med den kärlek och trohet, hvarmed han ännu
vårdade sitt barndomsminne, så poetiskt och originelt för
öfrigt, förtjuste henne alldeles, och både hon och hennes
föräldrar motsågo med stor ledsnad den dag, då han skulle
göra sitt afskedsbesök. Grefve Silfverhjelm var orolig i
allt, utom i det hänseendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
