Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
j.aura.
»Jaså, hvilket då?»
»Generalen, grefvens bror, som kom i går afse,» svarade
betjenten, hvarefter han kuskade bort med kärran.
Axner begaf sig till trädgården, nyfiken att lära känna
grefvens bror, den han visste vara väntad till Axelstad.
Han styrde sina steg mellan rika blomsterrabatter och
lummiga häckar till den stora bersån vid slutet af
trädgården, der det grefliga herrskapet brukade intaga sitt te,
när väderleken var gynnande.
Doktorn möttes vid ingången till bersån af värden,
som vänskapsfullt och hjertligt tog emot sin gäst och förde
honom in i den lefvande, skuggrika salen.
»Min bror generalen från Finland . . . doktor Axner,
vår provinsialläkare och granne,» presenterade värden, i det
han anvisade den sist ankomne att taga plats.
I bersån voro endast de båda bröderna och värdinnan
samt grefve Silfverhjelm, men fröken Aurora var ej till
finnandes.
Generalen, hvars likhet med brodern så väl till växten
som utseendet genast föll Axner i ögonen, steg upp och
tryckte med gammal finsk fryntlighet doktorns hand; men
i den blick, hvarmed han betraktade den unge mannen,
låg vida mer än vanlig fryntlighet.
»Vi ha just nyss talat om herr doktorn,» började
värden samtalet, »ja, vi ha till och med hela dagen
sysselsatt oss med er, och aldrig var ni oss mera välkommen,
än ni nu är.»
»Det var oändligt smickrande för mig,» svarade Axner,
»herrskapets frikostighet och ynnest mot mig skola alltid
förvaras af mitt tacksamma minne. . . jag säger: minne,
emedan denna dag säkert är den sista jag har den äran
att besöka det sköna Axelstad, der jag hugnats med så
många prof på öfverseende och godhet, ty i morgon bittida
måste jag resa från denna trakt, och Gud vete, när jag
nägonsin får återse den l»
»Herr doktorn reser!» ropade värden med hjertlig
ledsnad.
»Redan i morgon!» tillade grefvinnan, delande sin
mans ledsnad.
»Det var mycket ledsamt, det,» bifogade grefve
Silfverhjelm med en blick, som alls icke såg ledsen ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
