Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
j.aura.
Sverige ... jag säg en qvinna, som stod pä gatan och syntes
så blek, så lidande ... jag var då med min guvernant. . .
den arma hustrun såg så mycket på mig... jag tyckte det
var hon, men säkert kände hon inte igen sitt fosterbarn.»
»Jo, det gjorde hon . . . hon har berättat det för mig . ..
hon är nu död.»
»Död!... Hvad jag gerna velat återse henne!...
Gud löne henne för den kärlek, hvarmed hon omfattade
den, som aldrig haft någon egen mor att sluta sig till, att
älska.»
»Och den dagen, då ni satt i vagnen vid
Drottninggatan, och jag stod bredvid och ropade lilla Lallas namn?»
»Ack, skulle jag inte känna igen den gode gossen, som
jag så ofta tänkte på! . . . Denna dag var för öfrigt en af
dem man aldrig glömmer, hur länge man än lefver . . . onkel
och tant förde mig upp uti ett vackert hus, der jag upplyftes
på armarne af en stor, grann herre, som jublande sprang
med mig ur det ena rummet in i det andra och oupphörligt
kysste mig under de ömmaste utrop och benämningar . .
jag mins, hur rädd jag var för hans mustascher, hur jag
ryckte i ordensstjernan på hans bröst och hur han kysste
min hand, som höll i stjernan . . . han förde mig framför en
hög spegel, och när jag i mitt ansigte upptäckte de stora
röda fläckarne efter hans kyssar, grät jag så bittert, ty jag
trodde ätt han velat göra mig illa... det var min far, min
goda, min ömma far!»
Om detta och mycket annat, som rörde hennes
barndom, talade Laura. Hur log hon ej, när Axner ordade
om de stora himmelsblå ögonen, som han letat efter i
himmelen och på jorden! Icke kunde hennes blygsamhet såras
af den granna komplimenten, ty det var ju barnets mun
som lofordade barnets ögon. Huru outsägligen ömt såg hon
ej på honom, när han talade om blommorna på flickans
graf och om den del hon haft i hans första och sista försök
på författarebanan! Och huru ryste hon ej, när han beskref
sina strider med den förfärlige muraren, dem han, på hennes
begäran, måste omtala!
»Mången gång,» sade hon, »under min barndom och
äfven senare har jag tänkt på gossen med de milda
anlets-dragen.»
»Ni har tänkt på mig?»
»Jag undrade, om han ännu var i lifvet och, om han
lefde, huruvida hans ansigte undergått sådan förändring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
