Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SALLA 1AL1A.ii
305
Den rodnande flickans blickar sökte strandens snäckor,
men Axner kände, huru hennes händer darrade.
»Dock, jag bör vara tacksam mot Försynen,» fortfor
han; »jag har åtminstone fått skåda en skymt af det paradis,
som icke kan upplåtas för mig... jag har icke gjort för
stora beräkningar på lifvets lycka... jag skall nöjas med
min tarfliga lott och prisa Gud för det jag bergat en skatt
åt mitt minne.»
Lauras ögon höjde sig ånyo. Äfven från hennes
kinder hade rosorna flytt och lågo nu hopträngda öfver
och omkring de sammetslena ögonlocken, som dolde
blickens ljufva språk, men icke kunde dölja och
tillhaka-hålla tåren, som ilade utför sin ljusa bana och föll ned på
marken.
»Hvar jag hamnar, vete Gudi» sade han, »men det
känner jag, det vet jag, att det icke blir vid den fridsälla
strand, der ni skall bygga ert tjäll, ert tempel, för att
lyckliggöra dem som omgifva templet och er.. . läkarens
bana bär genom lidandet, qvalen och eländet.. . men jag
skall sprida omkring mig tröst och hugsvalelse hvart jag
går, ty er bild, ädla flicka, skall följa vid min sida... i
mitt hjerta!»
Flickan gaf honom i detsamma en af dessa blickar,
som, en gång af själen mottagna, stanna der för ett helt
lif, motvägande många bittra minnen.
»Farväl, lilla Lalla!» hviskade han, i det han knappast
känbart lade sin arm om hennes smala lif; »Gud ställe sina
englar så nära omkring dig, att icke en gång skuggan af
ett olycksöde må hinna din rena själ! Lilla Lalla, så hette
det ju beständigt, så skall det också heta, när mina läppar
en gång stamma det sista ordet och...»
Slutet af meningen förlorade sig i den kyss, han tryckte
på en af de rika blonda lockarne, som den välvilliga vinden
händelsevis fört till hans läppar. Kunde väl »lilla Lalla»
försaka att för ett ögonblick luta sitt hufvud mot det bröst,
inom hvars helgedom hennes bild så länge lefvat och alltid
herskat?
Men det var blott ett ögonblick. Det är endast på
andra sidan grafven sällheten räknar evigheter.
Med ett utrop af förskräckelse och fasa slet sig Laura
ur hans armar och stötte honom ifrån sig.
Flickan i Stadsgården. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
