Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Evige Gud, hvad har jag gjort!» ropade hon med
förtviflans stämma; »det var illa af er, mycket illa, ty ni
borde veta... nej, ack nej, förlåt mig!» tillade hon under
mildare smärta; »hur skulle ni kunna veta det?. . . Förlåt
mig! Jag vet icke hvad jag säger eller gör!»
Axner stod qvar på sin plats, orörlig och med armarne
framåtsträckta. Ögonblickets berusning låg ännu öfver hans
brinnande själ, en solrök lik öfver den försmäktande jorden.
Flickan, än rodnande, än bleknande, darrade som en
hind, mot hvars bröst jägarens bössa riktas. Hastigt slet
hon den hvita handsken från sin venstra hand och betäckte
med den högra sina ögon, liksom ville hon på detta sätt
undfly det uttryck af sorg, hon väntade sig finna på den
unge mannens ansigte, eller också dölja sin egen blygsel
öfver hvad som nyss händt.
»Var jag brottslig, så förlåte mig Gudi» bad hon med
blicken mot höjden.
Axners blick föll på den fina nakna handen, kring
hvars fjerde finger glänste en bred och enkel ring af guld.
Betydelsen af denna ring flög som ett kastspjut in i hans
hjerta med oräkneliga qval.
»Förlofvad!» suckade han med en döendes stämma.
»Ja, förlofvad 1» svarade Laura med matt röst och
nedböjdt hufvud; »jag är en annans brud!»
Nu sjönk solen bakom vestra landet, och Vetterns
klagande vindar begräto den döende dagen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
