Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 20. Stenkorset och blomsterkransen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stenkorset oc’11 blomsterkransen.
325
Axner kysste med rörelse den smekande handen.
»Men jag glömmer att tala om för dig!» ropade hon;
»du vet inte, du, så hederlig grefvens bror varit mot oss . . .
min gubbe och jag trodde vi skulle få slag af glädje.»
»Hvad då?» frågade Axner orolig.
»I dag fick min gubbe ett bref från grefven, med ett
papper uti, som generalen skickat ända från Finland.»
»Ett papper?»
»Deruti generalen, Gud välsigne honom, anslagit en
årlig summa af fem hundra riksdaler, hör du, Adolf, fem
hundra riksdaler, som min gubbe hvart år får lyfta på
Arfvedssons kontor, och som vi få uttaga, så länge någon
af oss lefver.»
Axner gick fram och tillbaka på golfvet, icke delande
sin fostermoders glädje.
»Och detta allt för din skull, Adolf!» sade hon, följande
honom; »du ville inte mottaga något för din egen räkning,
skrifver grefven; men generalen, som vet hur mycket du
älskar dina gamla fosterföräldrar, ville på något sätt visa
sin tacksamhet mot dig ... Men hvarför går du så der?. ..
Hvarför blir du nu så ledsen igen?... Nu äro vi ju så
lyckliga... nu kunna vi få slå oss i ro, för min gubbe och
jag börja bli gamla. .. och det blir någon lindring för dig
också, söta Adolf. . . allt har du gifvit oss och behållit
ingenting för dig sjelf... Ack, om du visste så glad och
lycklig min beskedliga Brundström blef. . . han hoppade på
golfvet som ett barn och var alldeles utom sig.. . papperet
ligger i byrån, men gubben tog nyckeln med sig, när han
gick . . . han är till och med rädd för att släppa dagsljuset
in till sin skatt. .. men han kommer snart... du kan
inte tro så vackert sigill det var... men, i Guds namn,
mitt kära barn, livad tänker du på? ... Du riktigt
förskräcker mig?»
Axner stannade, slöt fostermoderns hand i sin och såg
henne innerligt i ögonen.
»Ni älsken mig ju båda?» frågade han.
»Herre Gud, så du frågar!»
»Om ni det gören, så skolen ni aldrig begagna er af
generalens ädelmod. . . Förstå mig rätt, min ömma, goda
mor! . . . Det är inte af högmod, det bedyrar jag, vid Gud . . .
men vi få inte mottaga denna summa ... det är något inom
mig som uppreser sig deremot, något som jag icke kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
