Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
LAUltA.
»Denne herre,» fortfor furstinnan med en ifver, som
småningom öfvergick till fullkomlig vrede, »denne er vän har
ända sedan min och furstens ankomst till Petersburg nästan
dagligen visat sig utanför detta palats .. . han har förföljt
mig pä alla promenader ... han har sökt muta flere af mina
domestiker för att af dem vinna upplysningar om Gud vet
icke hvad ... ja, han har varit nog djerf, nog dälig, att
inför andra beklaga sig öfver min makes, min stackars
Feodors seglifvade natur, såsom de vackra orden fallit. . . och
han har förklarat — märk det väl, min herre — han har
förklarat, att han nog visste den, som skulle aftorka den
sörjande enkans tårar... Hvilken uselhet! Hvilka låga
varelser trampa ej Guds härliga jordl»
Axners fingrar klämde sönder det förgylda
bildhuggeri-arbetet på karmen till den fåtölj, hvaremot han stödde sig.
»Ni har således haft en verksam vän,» fortfor furstinnan,
»en vän, som, för att tjena er, icke skytt några medel. . .
han har uppoffrat både sitt menskliga och manliga värde . ..
en vacker dag får jag kanske från allas munnar höra en
beskuggad skildring af det, åtminstone i mina ögon oskyldiga
förhållande, som existerat mellan er och mig.. . ja, jag
väntar en dermed beslägtad beskrifning öfver den stund, då
jag, öfverväldigad af det förflutnas minne, för ett ögonblick
glömde mitt värde som qvinna, min pligt som brud . .. Store
Gud! Får man då aldrig ostraffadt tro på redbarhet och
dygd, på heder och ära!»
Furstinnans ögon brusto i tårar, och divanen darrade
under hennes konvulsiviska gestalt. Axner lutade sin iskalla
panna mot stolskarmen. Det susade och ringde i hans öron.
Det var liksången och grafklockorna öfver det döende idealet
i hans bröst.
»Men,» började ånyo furstinnan, i det hon reste sig upp
från soffan, aftorkade sina tårar och stod kall och blek, som
en bild af marmor, Ȋfven en qvinnas oerfarna blick
förmådde upptäcka intrigernas mörka nät, ty när jag på
förmiddagen såg er bredvid er vän i dennes fönster, rodnade
jag af blygsel, och när jag på eftermiddagen såg er stiga ur
furstens vagn utanför detta palats, bleknade jag af fasa.»
Läkaren höjde långsamt sin panna från stolskarmen,
och snart stod han midt emot den vredgade furstinnan, med
ett olycksbådande lugn i sin blick och utan att en enda muskel
rörde sig i hans ansigte. Det var en imponerande, högtidlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
