Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
LAUltA.
»Alls intet... lian hade minsann annat att tala om,
han, herr professor.»
»Du är ett nöt I . . . Säg honom, att jag har middag
hemma hos mig klockan fyra, men bed honom infinna sig
klockan tre, för det är frågan om högst vigtiga saker . . .
kommer du ihåg det?»
»Skall bjuda till, herr professor!»
»Din drummel! Vet du inte att jag är öfverste?»
»Hå, kors! Vid hvad för ett regemente då, herr
professor ?»
»Du är en oförskämd slyngel!» ropade Pauli.
»Ts! Skrik inte så, för annars bär jag ut öfversten
på gatan.»
En örfil af gymnasiarketis hand smälde på Storks kind.
»Bara inte doktorn vaknar vid det,» yttrade den senare,
i det han lugnt slog sina armar om öfverstens lif. Denna
hade emellertid fått undertaget, och brottandet blef häftigt,
men kort.
»Fan i mig ni är så att leka med heller!» sade jätten,
i det han, något flåsande, med ena knäet på stengolfvet,
höll atleten under sig; »det var längese’n jag högg en så
treflig kurre i hampan . . . hvar är din makt? I mors
smörask, som man säger.»
»Det är bra, det är bra, din galning!» mumlade Pauli;
»släpp mig upp baral»
Naturen gaf konsten nåd, och jätten släppte lös
atleten.
»Der har du för ditt mästertag, men håll mun på dig
sedan!» hviskade Pauli, i det han lade uti Storks hand
några större silfvermynt och såg sig ängsligt omkring i
förstugan, liksom fruktade han, att någon obehörig varit vittne
till hans nederlag.
»Så mycket för så litet 1» svarade Stork och stoppade
gladlynt penningarne hos sig.
»Men glöm icke middagsbjudningen,» sade Pauli och
skyndade derefter ut på gatan, gömmande sig och sin
sönder-rifna röck inom suffletten på den väntande droskan.
Knappt hade Pauli försvunnit, förrän, till Storks stora
bestörtning, doktorns kammardörr inifrån öppnades, och
doktorn sjelf tittade ut i förstugan.
»Hvad var det för oväsen här ute?» frågade Axner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
