Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
LAUltA.
det jättehjul, som drifver hans armar och ben, och
stångjerns-hamrarne gå af sig sjelfva, utan att lyssna eller behöfva
lyssna till menniskans manande ord.
Axner, icke på långt när egande jättens kraft, besitter
dock hjeltens lugn. Han inser, att om han och hans väldige
vapendragare endast några minuter till förmå hålla stånd
mot massan, skola de båda vara räddade, ty det är icke
tänkbart, att i en stad, med en polis och garnison som
Petersburgs, hjelp länge kan uteblifva. Men för att hålla
stånd behöfvas andra vapen än blotta armarne, ty han ser
de aflägsnare muschikerna lossa från bältet de skarpa yxorna,
ryska arbetarnes universal verk tyg, och derefter langa dem
öfver hufvudena till dem, som vältra kring stridens blodiga
medelpunkt. Han hviskar några ord i Storks öra, hvarefter
begge, på en gång görande ett hastigt utfall, fånga åt sig
hvar sin yxa ur händerna på tvänne ryssar, i samma
ögonblick dessa mottagit dem af bakom trängande kamrater.
»Bra, bra, herre!» ropar Stork, lyftande yxan öfver sitt
hufvud; »nu skall juli månad bli slagtmånaden i ryssarnes
almanacka! . . . Det här kom jag inte att tänka på . . . fan
förbanna jag det gjorde! . . . Här ha vi rakknifvar för
långskäggen, så att både haka och näsa ska dansa!»
Nu börja den blodiga bardalekens mest blodiga stunder.
Det var en hemsk, men icke desto mindre majestätisk syn
att skåda dessa tvänne män, hvilka kämpade mot en
oräknelig folkmassa, nedgjorde allt som omkring dem fanns och
fylde äfven deras bröst med förskräckelse, hvilka genom
afståndet stodo fria för yxornas ljungande eggar. Bland
högar af slagna kamrater knäböja ryssar, uppsträckande
armarne och bedjande om nåd. Axner hejdar sin arm, men
Stork, som icke vet hvad ordet nåd betyder, kullsparkar de
bönfallande och bräcker pannan på dem som trängseln
hindrat att knäfalla. Nu brister yxskaftet i hans hand, för
hvilken kanske blott en skeppsmast kunnat vara tillfyllest;
men Stork, aldrig rådlös, rycker till sig Axners yxa och
svänger den omkring sig, på en gång svärd och sköld för
dem båda.
Ljungande blixtars fall mot splittrade tempelkupoler,
afgrundsandarnes skrän bland gnyet af sprakande bränder,
kan icke vara mer skakande än det rop, hvilket nu från
alla sidor höjes ur djupet af hämdfulla bröst, från
frad-gande läppar. Andra vapen än näfven och yxan anlitas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
