Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fulistinjtan.
393
hof jag måste uppvakta, de stolta men glädjefattiga familjer,
hvilka utgjorde mitt dagliga umgänge, samt — hvarför ej
yppa det — de djerfva blickar som från alla håll mötte
den arme sjuklingens unga maka, allt, allt detta gjorde mig
grubblande, misstänksam . . . Ofta tänkte jag på er, men
med den lugna, heliga känsla, hvarmed en syster tänker på
en älskad bror... jag tänkte på den stund, då vi som
barn jollrade tillsammans, på det ögonblick, då vi återsågo
hvarandra, äldre, men med samma barnsliga tankar... Då
började er olycklige vän stämpla mot mitt lugn... jag
erinrade mig det förhållande, som rådde mellan honom och
er. . . jag trodde, att ni för honom upptäckt den del jag
haft i edra tankar, i ert minne sedan flere år tillbaka ...
Min misstänksamhet sökte ett. mål, och jag fann er.. . jag
trodde mig fullkomligt bedragen i min goda tanke om er,
och jag var för oerfaren att kunna vända min blick från
den sårade känslan till det pröfvande förståndet... Så blef
jag i min orättvisa grym mot er. . . grymmare blef min
ånger, men icke grymmare än mitt straff.. . Jag här lidit
mycket, min herre .. . Jag älskar det stolta i mannens själ,
men stoltheten bör icke vara hård som den höga klippan . . .
ekens krona är också stolt, men den grönskar och blommar
och beskyddar den svaga, som med förtroende lutar sig
mot dess stam.»
Axner stödde armbågen mot fåtöljens guldkarm och
dolde sin panna i handen på samma arm.
»Fortfar, furstinna!» sade han med svag, men upprörd
stämma; »skona mig icke!... Sanningen i edra ord träffar
mig djupt, men upplyser äfven min själ... jag vördar en
engels straffande hand!»
»Äfven ni har lidit mycket,» tonade den ljufva rösten.
»Ja, jag har detta år famlat mellan grafvar, deras som
kanske älskat mig mest. . .»
»Men ni går härifrån med mångas tacksamhet, främst
bland alla min makes. . . Stapplande vid kryckan när ni
kom, framskrider han nu med fri fot när ni lemnar oss . . .
förtröstan och hopp har ni ingjutit i den förtviflades själ. . .
försmå ej heller min erkänsla . . . tag den i utbyte mot er
försoning.»
Furstinnan räckte honom sin hand, och han förde denna
hand, liljans och snöns besegraritina, icke till sina läppar,
ty det vågade han ej, utan till de slutna ögonlocken. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
