Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 22. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTET.
401
ner luktvattensflaskan i ridikylen . . . och så slår du opp
gröten, som det skall vara ... fäst i den här hårnålen, du . . .
se bara efter, att de inte sörpla i sig mer mjölk än de ska
ha . . . hit med armen, Brundström, men trampa mig inte
på fötterna, slå, i Guds namn, inte kull dig i trapporna, och
klif inte ner dig i pussarne, när du skall opp i vagnen.»
»Ocli om ett kejsardöme vore mitt,
För hvarje famntag blef ett grefskap ditt;
Och egde jag till gördel himlafältet,
För hvarje kyss du tick en sten ur bältet!»
Wadman.
Den, som glömt att räkna midnattens tolfslag från
tornurets starka, välljudande klocka, kan lyssna till
tornväktarens lur, så framt icke örat för mycket lider af dess
sträfva, hemskt skärande toner. Men det kan finnas
ögonblick i lifvet, då äfven dessa toner ljuda som strängarne på
serafers harpor, välkomnande de odödliges själar till
salighetens eviga paradis.
Ett sådant ögonblick är inne för honom, hvilken ensam
står i biblioteket der, hvars milda, från taket hängande
glaslampa kastar ett magiskt sken öfver de höga, praktfulla
bokskåpen samt öfver den tjugusexårige vetenskapsmannens
ädla anletsdrag. För hvarje ljud från tornväktarens lur,
som vinden för till hans öron, tänder sig en ny stjerna af
lvcka i hans blick, och när de sista af de tolf ljuden
förklingat, förena sig de tolf stjernorna i en enda sol af helig
fröjd, som sprider sina lågor öfver hans kinder och gör det
så outsägligen ljust i hans hjerna, så outsägligen varmt i
hans bröst.
Sakta skrider han till dörren, öppnar den, träder ut
och genomvandrar flere rum, i hvilkas kronor här och der
bland nyss slocknade syskon ett ensligt ljus ännu lefver sitt
korta, men lågande lif. Snart står han i den stora salen,
skådande genom fönstren ut i den mörka höstnatten. För
en timme sedan dånade gatstenarne derutanför af tunga,
lysande vagnar, som ledsagade ett brudpar till dess
frid-sälla boning. Nu är det tyst och stilla, men förbi dessa
fönster tycker han sig skåda vänliga flygande väsen, med
minnen från förflutna tider: han ser en hög, atletisk, ung-
Fliokan i Stadspärclen, äß
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
