Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 22. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTET.
405
Cytheres gudinna är nere och intet moln döljer hennes blick.
Halflutande på den purpurröda förgylda sidenkåsösen, hvilar
hon, som på purpursnäckan, simmande bland solbeglänsta
vågor. En bländande hvit drägt, som af glittrande
hafs-skum, omhöljer kärleksgudinnan, men motstår icke barmens
ljufva rörelser, utan sjunker och stiger med dem. Det
upplösta håret faller, likt ett nät af strålar, utför gudinnans
hals. Men hvad Cytheres gudinna icke hade, det har hon
på sidenkåsösen der: oskuldens himmel i blåa blicken,
blygsamhetens glöd på darrande kind, en bruds, en makas
härligaste gåfvor, rikaste hemgift.
»Min vän, min älskade!» talar hon, nej, sjunger hon,
under det hennes glänsande, sammetslena händer förlora sig
i den mans lockar, hvilken stum knäfallit vid hennes fot;
»nu, då vi tillhöra hvarandra inför menniskor, liksom våra
hjertan alltid tillhört hvarandra inför Gud, säg mig, läser
du i mitt öga ingen förebråelse, icke riktad mot dig, du
ädle, utan mot djupet af min egen själ?. . . Nyss, då min
högsta lycka randades, ty jag väntade ju på dig, förflyttades
likväl mina tankar tillbaka till det land, hvarifrån jag nyss
kommit. . . Jag stod vid den döendes bädd ... O, hans lif
och din vårdande hand voro ett, ty när du försvann,
försvann äfven hans hopp, och det svaga lifsljuset brann
småningom ner i grafven . . . Jag tillskref mig skulden till hans
död, ty ett ord af mig, och du hade kanske dröjt hos
honom . . . men jag fruktade för mitt lugn, och den svaga
qvinnan hade icke styrka att offra det. . . När Kasanska
kyrkans grafklockor och trummornas nedstämda ljud bebådade
det furstliga liktåget och mina tankar, sorgklädda, följde den
döde till grafven, då . . . då kastade mången tanke af sig
sorgdrägten och ilade leende öfver hafvet till dig... Du
älskade! Du skall hjelpa mig, du, att mildra tyngden af
dessa förebråelser, genom dygders utöfning och troget
vårdande af heliga pligter . . . Förlåt mig, du skugga på
främmande strand! Jag hade ju här mitt fädernesland och mina
ungdomsminnen I»
Hon böjde sina läppar mot den knäfallnes panna och
tryckte på den en lång, glödande kyss, som skulle ha kallat
lifvet tillbaka, om också dess vingar redan fläktat emot
himmelens öppnade port.
»Laura, min brud!» sade den lycklige vid hennes fötter,
»och du skall aldrig sakna den prakt, hvarifrån jag ryckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
