Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ej du sjelf som bjuder minnet af det goda du uträttat
tacksamt dröja vid din grift, liksom du sjelf lägger frön
till föraktets tistlar på den? Håll! Fördöm mig ejl ropar
en och annan ur djupet af sin sista hvilokammare; icke
var det alltid jag sjelf som fäst skuggorna på taflan.
Lika visst som beställsamma menniskor bevisat mig den
sista tjensten att föra mitt stoft till detta glömskans och
fridens hem, lika visst är det, att beställsamma menniskor
fört mig mot min egen vilja in på förderfvets väg och
utstakat gränserna för min olycksbana på jorden. .. Men
låtom tiggaren sjelf berätta sin historia, sådan den i följande
fragment framställer sig:
>Hvad det är roligt att vara ett så kalladt bättre mans
baml Man får gå snygg om hvardagarne och grann om
helgdagame. Roligt nog att vara ett bättre mans barn!
När jag eftertänker, hvad jag på den tiden var och
hvilken trasvarg jag nu är, så kokar det uti mig — ha, ha!
Gud vare lof, att det ännu finnes något som kokar i det
här rucklet!
Det var ett vackert ansigte, min mors, så tyckte jag
åtminstone. Jag har sett många vackrare; men ljufheten i
hennes blick och stämma fann jag aldrig hos någon annan.
Men det var ju helt naturligt det; hon var ju min mor och
hennes blick moderskärlekens för det enda barnet!
Men jag beklagar dig, stackars gumma. Illa sörjde du
för ditt barn — hu, så kallt härinne! — Förbannad vare ...
förlåt mig, förlåt mig, du moderliga skugga!
Min far, det var en ståtlig man, och de der
adels-epåletterna se’n — ack, den som hade dem här bara, så
skulle jag gnugga händerna af förtjusning i stället för af
köld — hu, hu! Att jag som barn sett mig mätt på dem,
det mins jag; jag undrar just om detsamma kunde gå för
sig nu — ack, den som ändå hade fått behålla de der
granna epålettema!
När jag var fjorton år, tog vår Herre min fader och
hin håle min moder, men hvarför skulle hon också gå stad
och gifta om sig!
Min stjuffader fick med min mor penningar som gräs;
men något enda strå hade han ej för det arma fårets mun
— jag var from som ett får den tiden, och det hade väl
kunnat gå an, bara jag inte också varit dum som ett sådant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
