Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en Gräfenbergerkur, drifven till ytterlighet:
svettning och afkylning i samma ögonblick, samma andetag,
utan hvila, utan ringaste uppehåll.
Slutligen förlorade mjölnaren tålamodet — och man kan
verkligen förlora det för mindre än så — och han bestämde
sig för en ny afgörande manöver.
Manövern bestod deruti, att han, med armame slutna
som ett jemband omkring motståndarens kropp, kastade sig
sjelf baklänges ned på berghällen.
Alm, hvilken vid denna lyckade manöver naturligtvis
föll uppå sin motståndare, förvånades med skäl öfver den,
enär den, som vid ett slikt tillfälle blir den öfverliggande
och derjemte bibehåller undertaget, obestridligen vinner en
ny betydlig fördel emot sin fiende.
Men vår hjelte hann icke reflektera mycket deröfver
och än mindre begagna sig af den derigenom medgifna
fördelen, ty med en häfning, som nästan kunnat bända upp
grundvalen till ett hus, vräkte mjölnaren Alm åt sidan och
slängde derefter sig sjelf ofvanpå honom med en förvånande
hastighet.
Men icke nog dermed: sedan Broms sålunda lyckats
få kammarskrifvaren under sig, släppte han sitt tag om
dennes lif och lyfte sig sjelf och Alm, hvilken ännu
bibehöll sitt tag, på armarne upp ett godt stycke från marken,
hvarefter han med hela sin fruktansvärda tyngd släppte sig
sjelf och sin under honom hängande börda ned på hällen
igen, med ett djefvulskt skratt, som kunnat höras till
Kungsholmslandet, trots blåsten och åskan.
Ett klagande ljud bröt sig fram mellan Alms hårdt
sammanbitna tänder, ty han tyckte, att alla benen i hans
kropp krossades. Hans armar föllo maktlösa åt sidorna,
och han gaf sig förlorad.
»Ha ha!» jublade segraren; »näbbar och klor har du
som en örn, det vet jag nog. .. men har du inte nu fenor
som en fisk, så tar fan vid dig!»
Derpå släpade han sin maktlöse fånge allt närmare
och närmare intill brädden af afgrunden.
Alm hörde Guds röst i åskan, som mullrade öfver
honom, men denna röst hade ej något välde öfver mördarens
öron; han såg Guds finger i blixten, som flammade öfver
honom, men detta finger höll ej mördarens hand tillbaka.
Han låg nu vid kanten af bråddjupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
